Idag var då dagen med stort McFly. Vi åkte från hotellet i Paddington runt halv elva och det efter att vi ätit frukost på Subway. Det går inga underground till Birmingham och vi fick ta tåg dit. Vi åkte först overground till Watford Juncion och där köpte vi en tur och returbiljett till Birmingham – men det visade sig när vi kollade upp det på stationen att biljetten inte gällde tillbaka till Watford Junction eftersom tåget var insatt tack vare London Marathon. Vi fick köpa varsin ny biljett och det kalaset gick på nästan £60.

Framme i Birmingham försökte vi hitta ut från stationen – men det var supersvårt. Stationen ligger tillsammans med ett köpcentrum som är på fyra våningar – Väla kan slänga sig i väggen om man jämför. Efter att ha gått upp och ner ett par gånger hittade vi utgången och vi kunde nu börja följa den beskrivning som Michelle skrivit ut från Hostel:ets hemsida.

Vi gick och gick och gick och efter 30 minuters promenad hittade vi fram. När vi hade checkat in kollade vi rummet och hade en kissepaus och sedan gick vi iväg för att äta en bit mat + försöka hitta till o2 academy där konserten skulle vara. Vi åt på McDonald’s och när det var avklarat började vi leta efter o2 academy. Vi gick och gick och gick och till sist frågade vi ambulanspersonal om vägen. De förklarade och precis innan frågade jag dom om de ville köra oss dit om jag bröt benet. Den ena killen sa att självklart körde de mig till sjukhuset och inte en konsert.

Nu gick vi efter deras beskrivning och helt plötsligt visste vi inte var vi skulle och då frågade vi en parkeringsvakt. Han förklarade att vi skulle gå rakt fram och vid en rondell kunde vi inte missa kön. Mycket riktigt – det var en låååååååång kö framför o2 academy.

Det var en skön känsla att kunna gå förbi alla som stod i denna långa kö och när vi kom fram till början frågade vi en vakt var vi skulle bli av. Han visade oss en kö på fem personer och vi ställde oss för att vänta och efter ett tag dök det upp fler och fler. När det var dags att gå in skulle vi få ett plastarmband på och vi fick uppge våra namn – ja, för vår del var det Michelles namn – och det visade sig att de fem första inte fick träffa McFly eftersom de inte stod med på någon lista och jag vet inte om det var dom som försökte köra med bedrägeri eller om de var utsatta för det.

När vi kom in i hallen där konserten skulle vara och vi skulle få träffa McFly  fick vi besked på hur det skulle gå till. Vi fick stå på rad och två av killarna skulle börja i ena änden och de andra två skulle börja i andra änden.

Michelle började prata med Dougie och han är en mjuk och blyg kille. Michelle pratade med honom och han såg att hon hade en tröja som hon köpt från hans företag Saint Kidd och de pratade om det och han gav Michelle klistermärken. Sedan gav hon honom de presenter som han skulle ha och han signerade det han skulle.

Nästa som vi pratade med var Danny och han frågade Michelle om hon inte var dougiecore på Twitter och hon svarade ja. Han frågade om de inte träffats i Reading förra året och även här svarade hon ja. Han fick de presenter han skulle ha och han signerade det han skulle signera. Han tittade på baksidan av det foto som hon givit honom och han försökte säga hennes namn och det lät rätt så roligt. När han hade frågat Michelle om hon var dougiecore sa han till mig: ”And you are the mum”. Jag svarade ja och sedan fick jag en bamsekram av honom och jag sa till honom att min syster skulle bli avundsjuk på mig. Han skrattade och sa att självklart måste jag berätta för henne att jag kramat Danny.

Nästa som vi pratade med var Tom. När han såg Michelle undrade han om hon inte var dougiecore från Twitter och hon svarade ja. Han sa till henne att han kom ihåg henne från Reading förra året och hon tyckte det var skitkul. När han hade pratat en stund med Michelle sa han till mig: ”And you are the mum”. Ja, det var andra som sagt detta till mig och det ar väl tur för jag kanske inte visste att jag var ”the mum”. När Michelle plockade fram presenterna till Tom och det som skulle signeras passade jag på att ge honom Valerianamössen som jag virkat till hans katter. Jag gav även honom en kackerlacka och visade honom hur den fungerade. Han knuffade till Harry och visade vad hans katter fått och Harry sa att katterna var lyckliga. När Tom fått presenterna och signerat passade jag på att få en kram av honom och sedan var det dags att prata med Harry.

Även Harry kände igen Michelle som dougiecore på Twitter och han kom ihåg henne från Reading förra året. När Michelle plockade fram presenterna till honom och det han skulle signera passade jag på att ge honom den påse som han skulle ha till katterna. Även han fick en kackerlacka och jag visade honom hur den fungerade. Han gav påsen och kackerlackan till hans fru Izzy och berättade för henne vad jag sagt. Jag berättade att katterna bara älskar både mössen och kackerlackan.  Harry fick presenterna och han signerade och jag fick en kram av honom och det var en bamsekram. Michelle fick kramar av alla fyra och blev fotad tillsammans med alla fyra. Jag blev fotad tillsammans med Harry – men det är min bild och ingen får se den.

Harry såg min tatuering på Xerox och frågade om det var en korthårig perser och jag svarade ja och att det var min första katt. Även Tom tittade på den och tyckte den var fin. Vi pratade med Harry och Tom om Michelles katter och jag berättade att hennes cattery name är Floynter’s och hon berättade att hon hade två katter och att de är döpta efter två av deras låttitlar.

När träffen var över trodde vi att vi skulle gå ut och ställa oss sist i kön – men en vakt sa att de inte behandlar deras VIP-gäster så. Han visade oss till balkongen där vi hade bokat biljetter och vi satt så att vi inte hade långt ner till scenen.

När konserten började var det först ett förband som spelade och de heter The Vamps – ett pojkband på omkring arton år och de spelade faktiskt riktigt bra.

När The Vamps spelat fyra låtar var det dags för McFly och snacka om hur mycket det låter när tjejer skriker. Konserten varade i nästan två timmar och jag bara njöt av den. Visst, när de tre sista låtarna spelades hade jag tappat det ena örat och det berodde på att vi satt precis bredvid en jättestor högtalare. Nåja, jag klarar mig med bara ett öra men om jag har otur tappar jag det andra örat i Reading på tisdag.

När konserten var slut kastade killarna ut sina handdukar, plektrum och Harry kastade ut sina trumpinnar. Danny kom över i vår sida när han skulle kasta sin ena handduk och han fick ögonkontakt med Michelle. En tjej ställde sig bredvid Michelle när hon såg att han skulle kasta och Danny pekade på Michelle och försökte få tjejen att förstå att hon inte skulle ha den. När tjejen gått kastade han den till Michelle och hon fångade den. En äckelpäckelhandduk – men en juvel för Michelle.

När vi hade stått i en lång kö för att köpa merchandise och Michelle fick tag i det hon ville ha började vi gå tillbaka till Hostel:et. Vi gick vilse (men bara lite) och efter många om och men (vi frågade) hittade vi den väg vi skulle gå på – men innan vi fortsatte till Hostel:et blev det en tur inom McDonald’s där vi köpte en kycklingburgare och en smoothie.

Promenaden till Hostel:et tog ca 30 minuter och klockan var ca 00:40. Vi borstade tänderna, kissade och sedan kröp vi ner under täcket. Det tog inte många minuter innan vi båda sov. Måste bara skriva att i mina öron så ringde det, surrade och tjöt och jag hade lock för det öra som jag tappat.

Det var en lång dag – men ack så underbar.

                                   

Hatter's Hostel - inte lika skräckaktigt på riktigt

Sängen

Andra delen av det lilla rummet

Toa med dusch och vask

Passerkort till vårt Hostel

Golvstående publik

The Vamps

Harry Judd

Dougie Poynter

Tom Fletcher

Danny Jones

En scen ur Titanic

Harry trodde Dougie var Kate Winslet

Äckelpäckelhandduken - men en juvel för MIchelle. De lite mörkare fläckar på handduken är något som jag inte vill spekulera i vad det är.

Idag har vi haft en toppendag - men på samma gång en lång dag. Jag vaknade vid 3 imorse efter att ha varit klubbad som en säl och sedan småsov jag fram till halv sex. Eftersom jag inte ville väcka Michelle låg jag och bara vilade fram till klockan sex - sedan var jag tvungen att gå upp.

Vi lämnade hotellet runt kvart över åtta och började med att gå till Tesco som ligger mitt emot hotellet. Där inhandlade vi varsin Coca Cola Cherry och en paket med vad vi trodde var något som liknade Twix - chokladstavar med fyllning. Coca Cola Cherry är en god variant av Coca Cola - om jag ska gå lite utanför ämnet så har McFly en låt som heter Cherry Cola. Nästa stopp var för att vi skulle äta frukost och idag åt vi på Subway - en helt fantastisk baguette (obs. stavningen).

När vi ätit klart blev det en tur till Piccadilly Circus där vi gick till Hamley's men det visade sig att de inte öppnade förrän klockan tio och vi orkade inte vänta 30 minuter. Istället åkte vi till Watford Junction och där skulle vi sedan åka vidare till Warner Bros Studio. Vi åkte rätt så tidigt eftersom vi inte var säkra på var detta låg och vi ville ha marginal att åka fel.

Väl framme i Watford Junction gick vi en runda och helt plötsligt såg vi en djuraffär. Självklart måste vi besöka den och självklart var den en besvikelse om man jämför med en svensk sådan. Det stod på en skylt att de hade leksaker, bäddar och foder till både katt och hund och självklart fanns det gott om saker till hundar - men däremot nästan ingen till katter. Jag hittade en rätt så stor mus som jag köpte till min lilla gullegris Amazing.

Bredvid djuraffären låg det en "breakfast, lunch, dinner-grej" och eftersom det antagligen bara fanns denna blev det ett besök. Michelle beställde "Ham, eggs and chips" och fick en portion som hade räckt till en grovarbetare. Jag beställde Cherry pancake och fick in två pannkakor som var mindre än en svensk - men tjockare och ovanpå låg det en svinvarm körsbärssåskräm och runt om det hade de lagt grädde. Mina pannkakor var både goda och mäktiga.

När vi var klara med att äta gick vi tillbaka till stationen och kunde rätt så snart hoppa på den Harry Potter-buss som kör till Warner Bros-studion. Det var en dubbeldäckare och vi åkte på andra våningen. Vägarna till studion var smala och det såg många gånger ut som om bussen skulle krocka.

Eftersom vi hade förbokat biljetterna via Internet för längesedan skulle vi gå till en särskild biljettlucka för att hämta ut biljetterna. Michelle fick visa den bekräftelse som hon fick när hon beställde och hon fick visa legitimation. Vi fick våra biljetter och precis innan vi skulle gå frågade Michelle tjejen som satt i luckan om hon kunde få ett Harry Potter-pass. Tjejen svarade att egentligen var det bara barn som fick dessa pass - men hon gjorde ett undantag.

Väl inne i byggnaden där rundturen är fick vi stå i en jättelång kö. Även om kön var lång gick det rätt så snabbt och helt plötsligt var vi framme. De började med att släppa in ett visst antal personer i ett stort rum och där berättade en supertrevlig guide om de olika böckerna och vi fick se en filmsnutt som talade om varför Harry Potter-böckerna kom till. Nästa anhalt var en stor biosalong och vi fick se "Harry Potter med vänner prata om de olika filmerna. När detta oxå var avklarat gick vi in i matsalen som visas i filmerna och detta var sista grejen som vi gjorde med en guide - nu fick vi gå själva och det var ok att ta hur många bilder som helst.

Guiden vi hade i första rummet berättade att en rundtur kunde ta hur lång tid som varje person vill att det ska ta. Den kortaste turen han visste om hade tagit ca 45 minuter och den längsta hade tagit 9 timmar. Vi var där i mer än 7 timmar.

Denna Studio Tour var helt fantastisk och det var superroligt att se alla dessa Harry Potter-prylar. Allt i byggnaden var saker från filmerna och alla inomhusscener var filmade på plats. Vi har alltså gått och sett saker som Daniel Radcliffe och de övriga skådespelare har rört.

Sista anhalten av Studio Touren var souvenirshoppen och den var fantastiskt att se. De hade allt och man blev sugen på både det ena och det andra. När vi beställde och betalade via Internet fick vi ett kort och när vi lämnade det i kassan fick vi en bok som heter The Makin Of Harry Potter och den kostade £9.95.

Alla de som jobbade där och som vi träffade var trevliga, artiga och frågade oss om vi haft en trevlig dag och om vi tyckte om det vi sett. Kan säga att det verkligen var värt pengarna.

När vi var klara med allt var det dax att åka tillbaka till Paddington och hotellet och det visade sig att Oyster-kortet som vi köpt inte gällde den zonen vi var i och vi fick betala extra för att komma tillbaka. Framme vid hotellet gick vi upp till rummet och lämnade av det vi köpt och sedan gick vi iväg för att åka till Piccadilly Circus och Hamley's. Hamley's är en leksaksaffär på tre våningar och de har MASSOR av leksaker. Vi hade ungefär fyrtiofem minuter på oss innan de stängde och då vi inte hann med att se så mycket blir det ytterligare ett besök.

Nu var det dax att hitta ett ställe där vi kunde äta och jag fick lite panik när vi gick runt - det fanns människor överallt. Helt plötsligt dök det upp en kille som ville rita av Michelle. Han sa att hon var söt men han kunde göra henne sötare. Snacka om att slänga ur sig en förolämpning. När vi inte hittade något matställe där vi ville gå in bestämde vi oss för att åka tillbaka till Paddington och äta där istället.

Djuraffären som vi hittade i Watford Junction.

Matstället med god mat.

Rummet under trappan där Harry Potter bodde i film 1.

Chokladfigurer som var med i en av filmerna. Detta är riktig choklad.

Mer godsaker som var med i en av filmerna - men detta är ingen riktig glass.  

Ännu mer sötsaker som var med i en av filmerna.

Hermione äger en röd perser och den heter Crookshanks och den spelades av dessa fyra.

Mrs Norris spelades av dessa tre katter. Jag vet inte om Mrs Norris är av någon speciell ras.


Harrys uggla Hedvig spelades av fyra olika ugglor. De fick verkligen lägga ner deras själar i att lära ugglorna trick - vilket inte var lika enkelt som att lära katterna och hundarna deras trick.


Michelle framför statyn som finns i Trolldomsministeriets byggnad. Detta är mugglare som förvandlats till sten för att Trolldomsministeriet vill få bort mugglarna ur världen.         

Olika kvastar som var med i filmerna.

Professor Snape

Hot dog with caramelised onion.

Vi testade självklart Butterbeer och det var väl gott men på samma gång inte gott.

Voldemort

Dobby

Aragog - Hagrids bästa vän


Buckbeak


En del av Hogwarts


Harry Potter - Daniel Radcliffe


Ron Weasley - Rupert Grint


Hermione Granger - Emma Watson

Bussen som går mellan Watford Junction och Harry Potter-studion.


Michelle på Hamley's med en jättesköldpadda.

Halv tio begav vi oss till Klippans station där vi köpte en enkel duoresa från Klippan till Kastrup. Klockan tio gick tåg/bussen mot Hässleholm och vi var framme tio i elva. Tåget till Kastrup avgick 11:22 och vi vandrade till rätt spår. Först hade vi ett ärende framför stationen och för att komma dit var vi tvungna att ta rulltrappa eller hiss ner. Michelle hade stålsatt sig för att klara av att åka ner och precis när jag hade stigit på rulltrappan stod MIchelle kvar och vägrade hoppa på. Hon valde att ta hissen ner och jag fick stå och vänta på henne. När vi skulle till spår 1A var det återigen rulltrappa eller hiss och jag frågade MIchelle om hon ville ta hissen - men det gick bra med rulltrappa så länge det gick upp.

Vi anlände till Kastrup kl. 12:30 och vi hann bara precis gå av tåget innan jag bara MÅSTE kissa - jag blev kissenödig strax efter att vi lämnat Klippan =O) Eftersom vi bestämde oss för att äta på Burger King innan vi gick igenom säkerhetskontrollen valde jag att låna deras toalett - snacka om att det var skönt med en kissepaus.

En kvinnlig röst ropade ut i högtalaren att man inte skulle lämna sina väskor utan uppsyn och vi bestämde att Michelle skulle passa bagaget och jag skulle köpa maten. Efter att vi ätit gick vi till Terminal 2 och där skulle vi checka in väskorna. Vi hittade inte den disk för Ekonomiklass där vi skulle checka in och vi frågade en som bara satt och inte gjorde ett skit.=O) och hon var så glad över att få göra något så hon checkade in våra väskor. Nu var det dax att gå igenom säkerhetskontrollen - vi fick inte ha något i fickorna, våra datorer fick inte ligga i väskorna och jag måste ta av min jeansskjorta. Jag gick först och jag fick lägga väskan och datorn i en back och skjortan i en back - sedan rullade de igenom en röntgenmaskin och jag själv fick gå igenom en båge som berättade om jag hade något misstänkt på mig eller inte - för mig var det inga problem. Jag fick gå till andra sidan om röntgenmaskinen och där kunde jag hämta upp mina prylar. Michelle kunde oxå gå igenom bågen utan att den protesterade. Det fanns andra resenärer som det pep om och de fick gå igenom både en, två och tre gånger + att de blev visiterade. Michelles väska fick åka igenom röntgenmaskinen två gånger eftersom hon hade mycket i den och maskinen inte kunde ta allt på en gång.

Nu gick vi och kollade på alla butiker som finns efter säkerhetskontrollen och det är många. Vi såg bl.a butiker såsom Gucci, Burberry, Mullberry (tror jag den heter) - ja, alla dessa dyra som jag absolut inte har råd att gå in i. Istället för att besöka dessa dyra butiker gick vi till Hamley's - en engelsk leksaksaffär och snacka om att de hade många söta nallar.

Eftersom vi hade gått långt och vi kände oss möra i benen bestämde vi oss för att hitta en bänk och bara sitta en stund. Eftersom vi blivit medlemmar hos CPH fick vi gratis Wi-Fi och som jag alltid har sagt gratis är bra. Självklart lyckades vi hitta en bänk där det redan satt en kvinna och efter att ha suttit bredvid henne i ca tio minuter måste vi hitta en annan plats att sitta på - kvinnan hade lyckats spilla ut en parfymflaska över sig själv - om det var frivilligt eller av en olyckshändelse det vet jag inte - men tydligen kände hon inte det själv men jag däremot började få migränvarning.

När det äntligen var dax att gå igenom passkontrollen för att sedan hitta den gate där planet skulle avgå ifrån irrade vi först rundor - men till sist hittade vi rätt. Vi fick ett glädjande besked när vi kom fram till gate C27 och det var att planet var försenat 30 minuter. Långt om länge fick vi gå till planet och där fick vi vänta ytterligare en halvtimme eftersom planet vi skulle flyga med hade varit med om hård turbulens och storm i England. Flyget skulle avgå 16:35 men kom inte iväg förrän 17:35. Innan planet lättade körde kaptenen runt och runt över hela flygplatsen och helt plötslig lyckades han hitta gasen och då satte han fart och lyckade få upp metallfågeln i luften. Det blev skakigt, bumpigt och hela planet höll på att skaka sönder. När allt som var löst på planet hade ramlat av - ja, då tystnade det och på samma gång kom kaptenen på hur man flög och sedan gick det bra.

Efter ca en halvtimme i luften bjöd British Airways på Chickenwrap och något att dricka - det var bara att välja mellan vatten, kaffe, juice, vitt vin, rött vin, Coca Cola, öl och det var till och med en som fick en Bloody Mary. Snacka om bra service. Personalen var supertrevliga och de ska ha en eloge för att de för en skitlön travar fram och tillbaka i trånga utrymmen.

När klockan var strax efter 19:00 befann vi oss på engelsk mark och det var dax att gå av planet. Självklart blev det rusningstrafik - alla skulle ut och de skulle ha med sig väskorna. Snacka om en hög med själviska människor. Nu var det dax att gå igenom passkontrollen och den var rätt så komisk. De som hade UK/EU-pass med en särskild symbol på framsidan fick gå igenom en maskin där passet skulle läggas i en manick och man skulle ställa sig på gula fotavtryck på golvet. Manicken läste av passet och tv-skärmen som man skulle titta in i fångade upp ansiktet på resenärerna och om passet stämde överens med ansiktet fick man grönt ljus. Michelle skulle gå in först och hon fick en symbol på skärmen och dörrarna öppnades inte. En personal som fanns där för att hjälpa till visade henne till den manuella passkontrollen och där var allt ok. Michelle var för kort och kameran som fanns i tv-skärmen kunde inte hitta henne.

Nu var det dax att hämta bagaget och där trodde jag att de slarvat bort min väska. Jag har haft mardrömmar om att min väska skulle försvinna under hanteringen och när den inte dök upp - ja, då trodde jag att mardrömmen slagit in. Helt plötsligt såg jag den och jag blev skitglad - hur man nu kan bli så skitglad över en väska.

Vi skulle ta Underground till London Paddington och istället för att lösa biljetter för varje resa köpte vi ett Oystercard. Vi stannade till på många stationer innan vi kom fram till vårt mål. Turligt nog kom vi upp från Underground till den gata där hotellet låg på - visst fick vi gå en bra bit - men det var ändå ok. Vi var framme och hade checkat in 21:45 (22:45 svensk tid).

Rummet är inte stort - men det är rent och fräscht. Eftersom Michelle gärna torkar håret efter att hon tvättat det hade vi bestämt att vi skulle "köpa" en fön för en vecka. Likaså har dom In-Room-Safe och det kan vara bra att kunna låsa in datorerna, passen och en del av reskassan när vi är på vift. Båda dessa saker skulle kosta 2 pund (för varje) under vår vistelse och det kunde vara värt det. Detta ingick i vår bokning  men fråga mig inte varför. Vi tackade och tog emot. Vi hade oxå bestämt att vi skulle kosta på att ha Wi-Fi under hela veckan och det skulle kosta oss 10 pund - men även detta ingick. När vi kom upp på rummet såg vi att det låg handdukar och detta var oxå något man måste köpa till - men tydkligen ingår även detta. Ja, vi vet alltså inte varför - men har de sagt det så är  det ok för vår del.

När vi hade fräschat upp oss gick vi en runda i Paddington och på vägen tillbaka gick vi in till KFC (Kentucky Fried Chicken) och handlade med oss mat som vi skulle äta på hotellet. Det blev oxå en tur inom Tesco där vi köpte varsin dricka och lite choklad.

En stor Oreo-kaka - men eftersom de inte sålde så stora struntade vi i att köpa.


500 ml VitaminWater för 35:- - absolut inte värt pengarna.


En groda i en planta vid gaten. (Foto: MIchelle)

På en skärm kunde vi följa hur långt vi hade kvar, vindförhållandena, hastigheten, temperaturen m.m - som ni ser var det -48 grader när jag tog bilden - men som kallast var det -56 grader.

Moln (Foto: Michelle)

Moln (Foto: Michelle)

British Airways bjöd på Chicken Tikka Wrap - faktiskt god med tanke på att det är färdigmat.

Michelle har fått sin väska - under tiden jag väntar på min kollar Michelle var vi ska.

Michelle när vi åker Underground.


Grodan som ni såg tidigare - han klarade inte av att simma i VitaminWater. (Foto: Michelle)

Michelle i sängen på Tune Hotel London Paddington.

Toalett, vask och dusch - inte stort men det fyller säkert sin funktion.

Vårt rum - ingången. Rummet är inte stort - men det fyller sin funktion.

Idag har jag kört veckostädningen som jag egentligen kör på fredagar. Känns skönt att allt är städat innan jag åker - men det hade kanske varit bättre om jag struntat i det - med tanke på att jag ändå inte är hemma.

Har packat väskan som jag ska ha som handbagage och den blir rätt så tung. Det gällde att tänka efter så att inget blir glömt eller att jag på Kastrup måste stå och rota i resväskan.
 

Det känns lite nervöst - men antagligen släpper det imorgon. Ja, det får jag hoppas i alla fall =O)

En sak funderar jag på och det är hur jag ska klara mig utan min lilla Mazemazing - för er som inte vet vem det är så kan ni gå in på mitt första inlägg här i bloggen och se en bild på henne. Ja, egentligen heter hon Amazing - men jag kallar henne för Mazemazing - kärt barn har många namn =O)
 

Förhoppningsvis kommer jag att ta massor med bilder och en del av dom hamnar nog här. Ska se om första bilden blir från stationen här i Klippan.
 

Jag får se när jag skriver nästa inlägg - det blir kanske här i Sverige på tåget - eller kanske på Kastrup i Danmark eller på hotellet i England.

Nu har jag äntligen packat det jag ska ha med mig till England. Hade inte Michelle tryckt på hade jag antagligen inte gjort det förrän en timme innan vi ska åka och då hade jag självklart farit runt som en yr höna. Har i och för sig inte packat handbagaget - men jag har plockat fram det jag ska ha med.

En annan sak jag har gjort är att sätta batterier på laddning och då gäller det mina kameror. Jag ska ha en kompakt och en system och har då två batterier till vardera kamera. 

Imorgon ska jag packa handbagaget och kommer antagligen att gå igenom väskan så att jag ser om jag har med allt som ska med.

Borde ha fullt upp med att packa inför resan - men tyvärr lyckas jag inte få mig själv att göra det. Det var meningen att jag skulle göra det igår efter att vi ätit - men Transan blev sjuk och det blev ett veterinärbesök. Det kom olägligt - men katterna kommer först och det kommer de alltid att göra.

Strax efter att vi ätit kom Transan upp på köksbordet för att kela och helt plötsligt började han rulla runt och han försökte kräkas. Jag lyfte ner honom på golvet och där fortsatte han sina försök att kräkas och han dreglade något kopiöst. Det såg ut som om något hade fastnat i halsen och han hade svårt för att andas.

Under tiden jag ringde till min veterinär hämtade min son en transportlåda och när jag hörde telefonsvararen i örat var det bara att slänga in Transan i transportlådan och sedan köra iväg och chansa på att hon var på mottagningen. När vi var på väg mötte vi veterinären och vi gjorde tecken till henne att hon skulle stanna. Jag frågade om hon hade slutat för dagen och berättade för henne om Transan och hon sa snabbt att vi skulle köra till hennes mottagning. Väl framme försökte hon se om något satt fast i svalget - men tyvärr såg hon inget. Hon lyssnade på hjärta och lungor och hon tyckte han pep i luftrören och då tyckte hon vi skulle åka till Din Veterinär i Helsingborg som har både röntgen och ultraljud.

I ilfart körde vi till Helsingborg och när vi kom fram fick vi först skriva in honom och sedan var det bara direkt in och en veterinär dök upp meddetsamma. Veterinären lyssnade på hjärta och lungor och även hon tyckte att han pep i luftrören. Det blev röntgen och plåtarna visade inget på varken lungor eller svalg - men däremot hade han luft i magen och den var utspänd. Han fick kontrastvätska och strax före åtta blev han röntgad på nytt och det visade sig att under tiden vi hade väntat hade luften i magen minskat. Vi kunde åka hem med honom - men han skulle äta våtfoder och då i små mängder och han skulle vara för sig själv. Han fick vara på Michelles rum under natten.

Min teori om det hela är att när han ätit så har en torrfoderbit fastnat i halsen och när han inte fick loss den så har han fått panik. När han försökte kräkas så har han svalt mycket luft och det gjorde att magen fylldes med luft. I och med att han fick kontrastvätskan så har han sköljt ner torrfoderbiten och hans kväljningar försvann. Under tiden vi väntade masserade Michelle Transan på magen och det har säkert gjort så att luften gått ur honom.

I morse vid sex-tiden vaknade Michelle av att Transan hoppade ner från sängen med hennes p-pillerkarta i munnen och när hon släppte ut honom började han kela med kackerlackan som jag plockat fram. Han gick oxå upp i lådan och  uträttade sina behov och sedan dök han ner i matskålen.