Den 24:e april skrev jag detta på min tidslinje på FB:
”Tillbaka till hotellet och vi är både varma och trötta. Har hunnit med det som vi planerat - ja, vi har Big Ben och London Eye i mörker kvar - men det tar vi om några timmar. Ni kommer att kunna läsa om vår dag i bloggen - när jag har hunnit skriva den (ska skriva om McFly-konserten först).

Tror det har varit varmare än 23 grader och vi har sett gröna träd och träd som snart kommer att blomma - det var efter konserterna det bästa jag sett.

En sak jag är väldigt fascinerad över är att det inte finns några papperskorgar på tex. underground eller stationer. Läs mer om detta i bloggen senare.

En annan sak jag är fascinerad över är att de flesta engelsmän är väldigt vänliga. Skulle någon knuffa till mig - ja, då säger personen: "Sorry" om jag knuffar till någon - ja, då säger den personen: "Sorry" innan jag hunnit säga det. Det kommer mer om vänligheten i bloggen senare

När vi åkte med Underground tillbaka till Paddington för en stund sedan satt det en arrogant typ mitt emot mig - ja, självklart kan ni läsa mer om det i bloggen.

Annat ni kan läsa om i bloggen är snubben som plågade en katt och ungdomar som inte vågar slå till tågpersonalen. Ni kan oxå läsa om hästen som somnade i tjänst.”

Jag har skrivit om vänligheten i London och jag har skrivit om att det trots avsaknad av soptunnor är rent överallt och jag har även skrivit om Londonbornas stress. Idag tänkte jag skriva om händelsen när vi åkte tåg och tågvärden skällde ut en ung kille.

Det var när vi skulle till Birmingham som detta utspelade sig. Vi satt i lugn och ro och helt plötsligt hörde vi att en kvinna med hög röst sa: ”Silly, silly, silly boy”. Självklart trodde vi att det var en mamma som skällde på sitt barn.

Sedan fortsatte hon: ”Kan du berätta varför du anser att du är så viktig så att du inte behöver ha en biljett”. ”Du har ingen respekt för järnvägen, mig eller för de andra passagerare som har köpt sina biljetter”. ”Nästa station vill jag att du hoppar av”. ”Har du förstått”? ”Shame on you, shame on you”. Sedan fortsatte hon sin runda med att kolla biljetter.

Självklart utspelade sig allt på engelska – men eftersom jag är urdålig på att skriva engelska blev en del på svenska.

Killen som åkte snålskjuts var en kille i 16-17 års ålder och han såg ut att var en stentuff kille. Kan ju säga att hade jag mött honom själv en kväll hade jag ökat på stegen och absolut inte tittat honom i ögonen.  Hur tågvärden vågade skälla ut honom är en gåta för mig och att säga till honom att han skulle gå av tåget och sedan inte kolla honom blev vi förvånade över. Michelle sa att självklart kommer han inte att hoppa av – men se det gjorde han. Han tittade ner i golvet och såg verkligen skamsen ut.

Hade detta utspelats i Sverige hade tågvärden åkt på stryk. Ja, kan ju säga att jag inte tror att denna scen hade utspelat sig i Sverige – för ingen tågvärd hade utsatt sig för fara. Samma dag vi kom hem från London pratade jag med en tågvärd på Öresundståget och när jag berättade om denna händelse sa han att det aldrig hade hänt i Sverige och han var ändå en lång och kraftig karl.

Under våra dagar i London hörde vi aldrig ungdomar som muckade gräl med varandra eller andra.


Biljetterna till Birmingham - tur och retur (Foto: Michelle)


Stationen i Watford Junction - plattformen till Birmingham (Foto: Michelle)


Tåget till Birmingham (Foto: Michelle)


Rugby station (Foto: Michelle)


Birmingham station (Foto: Michelle)

Först hade jag tänkt lägga in lite bilder från när vi var uppe i London Eye – men jag orkade inte sitta och plocka ut bilder idag – alltså skriver jag om det jag har upplevt och sett under vår tur och som jag varit fascinerad över.

Vänlighet
Londonborna är ett vänligt folk och det är hela tiden. Under vår tid i London upplevde jag inte någon ovänlighet. I de affärer vi besökt har kassapersonalen önskat oss välkomna och vissa har även frågat om vi mår bra och sedan när man betalat önskade dom en trevlig dag. Om någon knuffade till mig så kom det meddetsamma: ”Sorry” och skulle jag råka knuffa till någon så sa personen jag knuffade till: ”Sorry” innan jag hann säga det.

Stress
Londonborna är väldigt stressade och allt ska gå fort. Michelle och jag försökte ta det lugnt när vi gick – men vi drogs med i farten och helt plötsligt stressade vi i samma fart. Vi kände det lite som att vi var bromsklossar när vi försökte gå sakta. I rulltrapporna märkte man också att miljön är stressig och det fann inget som hette att man spärrade vägen för dom som ville fram. I Sverige åker man i bredd i en rulltrappa men det är aja baja i London – där står man till höger så att de som vill kan gå förbi. Det hände även att de hade vänstertrafik på gångbanor.

Renhet
Blev väldigt fascinerad över att det inte fanns soptunnor överallt i London. Vid stråket där London Eye, London Dungeon och Sea Life ligger fanns inga soptunnor så långt ögat nådde. Ja, i och för sig hade McDonald’s två vagnar där man kunde slänga skräp – men de låg långt ner och de var väl egentligen till deras matgäster. När vi skulle titta på Tower Bridge stod vi vid City Hall och jag behövde slänga skräp – men inga soptunnor så långt ögat nådde. På stationer, undergrounds eller overgrounds fanns inga soptunnor. Det alla soptunnelösa platser hade gemensamt var att det inte fanns något skräp – det var rent och snyggt.

När vi hade en tom flaska eller ett chokladpapper som skulle slängas fick vi i princip ta med det tillbaka till Paddington och slänga det i de soptunnor som stod på trottoarerna på väg till hotellet. En sak som vi blev förvånade över att vissa dagar ställdes det ut soppåsar, kartonger och annat skräp på trottoaren (i Paddington) och sedan hämtade en sopbil det. Tänk om vi skulle göra så här i Sverige – i och för sig gör vi det – men vi har våra sopor i tunnor =O) Hade vi ställt ut en soppåse hade den blivit stulen =O)

Bilder tagna vid City Hall - ser ni så rent och fint det är.

City Hall



   

Idag var det då dags att resa hem till Sverige. Jag vaknade strax före halv sex och att jag vaknade berodde på min värk. Tror inte det finns ett ställa på hela kroppen som inte skriker: VÄÄÄÄÄÄÄRK. Det är med blandade känslor som jag åker hem – en del av mig säger: ”Fler konserter med McFly” och en del av mig säger: ”Jag vill hem till Marco, Amazing och de övriga katterna”.
 
Halv nio hade vi fixat till oss och plockat ihop våra saker. Vi skulle checka ut från hotellet klockan tio och vi tyckte vi skulle passa på att äta frukost på Starbucks innan vi gjorde det. När vi ätit gick vi ner till undergrounden och skulle åka till Piccadilly Circus en sista gång – men det visade sig att våra Oyster-kort hade slutat gälla. Vi frågade en spärrvakt och han sa att korten bara gäller för sju dagar och att våra hade slutat gälla igår. Om man räknar sju dagar fram från torsdag runt halv tio – fram till torsdagen efter så skulle korten vara giltiga. Nåja, nu blev det ändrade planer – vi fick ladda på korten med pengar så vi klarade oss till Heathrow och sedan gick vi tillbaka till hotellet.
 
När klockan var kvart i tio tog vi våra väskor och checkade ut. Istället för att åka iväg till Heathrow så tidigt valde vi att sitta i hotellets foajé fram till klockan elva. Tiden rusade iväg och helt plötsligt var det dags att gå till Paddington underground och väskorna var tunga. Kunde nästan tro vi hade stoppat tegelstenar i dom. På Paddington station har de hiss ner till undergrounden och på så sätt skulle vi slippa rulltrapporna där – men när vi sedan skulle byta på Piccadilly Circus hade vi fått ta 2 x rulltrappa upp och 1 x vanlig trappa upp sedan hade vi fått ta 1 x trappa ner och 2 x rulltrappa ner. Framme på Heathrow hade vi kunnat ta hiss. Michelle tycker inte om att åka rulltrappa i vanliga fall och med en väska är det rena skräcken för henne. Ja, upp är inte så stora problem som när vi ska ner. Även jag var lite skeptisk att åka rulltrappa med en tung väska och jag vet ärligt inte om jag hade vågat - ja, upp hade nog inte varit några problem - men ner.
 
Vi fick lägga till en mindre summa och kunde istället för att ta underground med trappor och rulltrappor ta Heathrow express som är ett tåg och som gick från Paddington station direkt till Heathrow och på så sätt slappa vi kånka väskor i trappor och riskera livet i rulltrappor.
 
Vi var framme vid Heathrow halv tolv och vi försökte checka in väskorna – men vi var för tidiga – fick inte checka in förrän klockan ett. Det fanns bara en sak att göra och det var att koppla in datorn i en kontakt och sätta sig att skriva - synd bara att vi inte hade Internet =O) Michelle kollade vilka bilder hon ska visa upp i skolan imorgon – hon har strax över 3000 bilder och filmer från dessa dagar medan jag bara har strax över 1000 bilder. Jag försökte skriva lite om upplevelsen vi haft i London - om konserter, sevärdheter, människorna.
 
Klockan ett checkade vi in våra väskor och det var på gränsen med vikten - väskorna vägde 22,8 kg och man får ha 23 kg. Både Michelle och jag fick kämpa rejält för att få upp väskorna på bandet. När väskorna var avklarade gick vi till säkerhetskontrollen och det gick till på nästan samma sätt som på Kastrup. Först fick vi scanna vårt boardingkort och sedan fick vi lägga våra väskor i en back och laptopen och biljett+boardingkort i en back. Killen som jobbade där vi skulle igenom frågade om vi hade läsplattor eller liknande och då jag hade min läsplatta med mig fick jag lägga upp den bredvid laptopen.
 
Det var många som blev visiterade efter att det pep när de gick igenom säkerhetsbågen - men både Michelle och jag klarade oss utan pip och det kändes skönt - jag var tillräckligt nervös ändå. När vi stod och väntade på väskorna såg vi att en vakt kom gåendes med en svart ryggsäck och hon gick fram till en äldre man och han fick plocka ut allt han hade i ryggsäcken. Hon tog oxå knarkprov genom att stryka med en svart stav med en tygbit på över väskan och sakerna som funnits i väskan. Vi fick inte sett vad som hände med mannen och hans ryggsäck för vi blev upptagna av att ta våra väskor. Först kom Michelles backar med väska och laptop och sedan kom min ena back - den med laptopen och läsplattan. Min väska dröjde och precis när den gick igenom pep det till och jag blev rädd för vad som skulle hända. Väskan släpptes igenom och då måste allt ändå ha varit ok.
 
När vi hade tagit våra väskor var det dax att besöka en toalett och det var behövligt. När jag ska iväg på något blir jag kissnödig bara fem minuter efter att jag besökt en toalett och nu var det så att det bubblade ur öronen. Hade visserligen kunnat gå på toa före incheckningen - men med tanke på tyngden av väskorna ville jag gå så lite som möjligt.
 
Efter toabesöket började vi utforska Heathrow. Det fanns många affärer - men de flesta var inte något för oss - de var för dyra och vi hade inte ens haft råd att gå in och titta i dom. En sak hade vi råd med när det gällde dessa affärer och det var att fotografera deras skyltar - för då har vi ett bevis på att vi varit i närheten av dom.
 
Ett ställe som var ett måste att kolla upp - var Gordon Ramseys restaurang på Heathrow - Plane Food. Vi har varit nyfikna på både hans och Jamie Olivers restauranger - men på samma gång har vi inte tyckt det var värt pengarna att äta där med tanke på att det inte är "kändiskockarna" som lagar maten.
 
När vi kollat affärerna blev det en sista engelsk måltid och det blev på Starbucks och när vi var mätta gick vi för att köpa de sista Coca Cola Cherry - en dryck jag kommer att sakna. Det sista vi gjorde var att gå till gaten och där fick vi vänta ca 40 minuter innan vi kunde gå på planet. Gaten stängde 15:40 och efter det är det kört - men de öppnade inte gaten förrän 15:45 och jag trodde planet skulle bli försenat - men jag hade fel. Nåja, lite försenade var de - men inte mer än ett par minuter. Vi var framme på dansk mark ca 18:45 och det tog ett tag att komma av planet eftersom många skulle av och alla vill givetvis av först. Vi hade vårt handbagage i förvaringsskåpet ovanför stolarna och vi ville inte stå i gången och stoppa upp - alltså väntade vi till sist.
 
Vi hade två saker som vi måste göra innan vi kunde åka med Öresundståget till Helsingborg och det var att visa våra pass och att hämta våra väskor. Visa passen på Kastrup var inte lika komplicerat som på Heathrow - en sur gubbe slet till sig passet, kollade på det och när han lämnade tillbaka det grymtade han. Våra väskor kom lite snabbare än i England och det var jobbigt att få ner dom från bandet - men vi lyckades.
 
Innan vi gick till tåget köpte Michelle en Caramel Cream Frappucino på Starbuck - som hon sa: "Det är ett måste". Jag själv köpte en flaska juice - dyr men god.
 
När vi var framme vid Skånetrafikens biljettautomat började problemen och det var ju bara väntat - det är ju ändå Skånetrafiken. Michelle knappade in alla uppgifter och innan hon betalade stod det vilket klockslag biljetten gällde till och den skulle bara gälla tre minuter. Vi började om från början och då var klockan 19:30 och när vi kom fram till giltigheten stod det att den gällde till klockan 19:33. Hur kan en biljett bara gälla 3 minuter? Hur i h*****e ska man hinna köpa biljetten och sedan på tre minuter ta sig till rätt plattform? Jag frågade en snubbe som precis hade köpt sin biljett om jag kunde få se om det stod någon giltighetstid på hans biljett - men det gjorde det inte - bara ett klockslag när han köpt biljetten. Vi köpte en Duobiljett från Kastrup till Klippan och då med ett byte i Helsingborg. Tåget skulle gå från Kastrup kl. 19:46 och vara framme i Helsingborg kl. 20:48 och där skulle vi ta en tåg/buss kl. 21:17 och vara framme i Klippan 22:15.
  
Tåget gick som det skulle från Kastrup - men någonstans på vägen hade en ledning ramlat ner (något fel var det i alla fall) och det blev förseningar. Vi var framme i Helsingborg 21:20 och vi kunde inte hitta någonstans när nästa tåg/buss skulle gå till Klippan eller var den skulle gå ifrån - men däremot såg vi att buss 520 skulle gå 21:46 - men frågan var om vi skulle behöva köpa en ny biljett eller om vi kunde använda den som vi redan betalat för. Jag bestämde mig för att fråga den tågvärd som varit med på tåget från Kastrup och som stod och väntade på att han skulle åka hem. Han sa att vi inte skulle behöva köpa en ny biljett och det var ju glädjande besked.
 
Vi var hemma i Klippan runt kvart i elva och då vi fick skjuts hem av Marco och Jane, hoppade vi av vid stationen och på sätt behövde vi inte stressa när vi skulle av bussen.
 
Hemma igen på Torggatan hjälpte Marco och Jane oss in med väskorna och nu kunde vi hälsa på både dom och katterna. Det var superskönt att få krama om Amazing och att få kela med henne. När vi suttit och pratat en stund körde Jane hem och Michelle gick och la sig. Marco och jag pratade en stund till och runt halv två blev det dax att krypa ner under täcket. Amazing kröp ihop i min famn och sov hos mig hela natten.

Michelle stänger sin väska - hon hoppar på den.

Vi bodde på 4:e våningen och detta var vårt rumsnummer, Grejen undertill användes för att öppna dörren.

Tune Hotels Paddington - ett trevligt hotell som jag kan rekommendera. De finns även på andra platser i London - Westminster, Liverpool Street, Kings Cross.

Tesco Express - mitt emot hotellet - de har öppet 24 timmar per dygn.

Starbucks - Paddington station. Tyvärr en väldigt skakig bild - orsaken är att jag tog bilden när jag gick eftersom jag inte vågade stå på golvet - ett glasgolv.

Paddington som hittades på Paddington station. Självklart köpte jag en liten Paddington-nalle på stationen - annars är det ingen Paddington-nalle =O)

Plakett som sitter vid Paddington-statyen. Det står:
"Mr. and Mrs. Brown first met Paddington on a railway platform. In fact, that was how he came to have such an unusual name for a bear, for Paddington was the name of the station. From "A Bear Called Paddington" by Michael Bond. So began Paddington Bear's long association with the station.

Hiss upp till avgångshallarna på Heathrow

 
Gordon Ramsey Plane Food

Gordon Ramsey Plane Food - en annan skylt som hängde synlig.

Harrod's

Michelle tillsammans med Harrod's-nallen.

Dolce & Gabbana

Burberry

Tiffany & Co

Prada

Gucci

Dior

Chanel

Calvin Klein

BLT Wrap & Coca Cola på planet

Lyssnade på McFly

Danmark

Öresundsbron

Efter att vi hade fått vår flygbiljettspapper utskrivna var klockan runt nio och det var dags att äta lite kvällsmat. Det blev Fish’nChips för Michelle och en Kingsize hamburgare med chips för min del. När vi ätit tog vi underground till Waterloo – då vårt mål var att ta lite bilder på London Eye och Big Ben i mörker.

Självklart kan jag inget om att använda andra inställningar än Auto på min systemkamera och jag räknade med att behöva använda blixt. Det kändes inte lönt att ta kvällsbilder om man lyser upp allt till dagsljus med en blixt så jag bestämde mig för att testa att ställa in ISO (som Michelle har tjatat på mig om sedan hon började på Estet media) och när jag tog min första bild blev den väl rätt så bra.

När vi kom fram till London Eye tog jag bilder på både London Eye och den allén av träd som går fram till hjulet och som de satt ljus i. Ljusen i både hjul och träd gick i blått och det var skitfint. Jag tog också en bild på ett träd där blommorna blommat ut ordentligt.

Efter att ha tagit många bilder på hjulet gick vi förbi London Dungeon och Sea Life och fortsatte upp på Westminster bridge. Det småregnade och det var verkligen bara smått. Vi tog bilder på London Eye från alla håll och sedan fortsatte vi mot Big Ben. Alla bilder som jag tog under kvällen var jag väl rätt så nöjd med och jag har inte använt blixt på någon.

Precis när vi kommit till slutet av Westminster Bridge mötte vi ett gäng med utklädda människor. Det fanns en vit kanin, en pirat, en Shrek och en fru Shrek. Fru Shrek såg antagligen att vi var ”turister” och att vi hade kameror i händerna för hon gick fram till Michelle och drog henne in till sig och gjorde tecken till mig att jag skulle ta en bild. När jag gjort detta började jag gå – men skulle kolla om Michelle var med mig. Det visade sig att när Michelle skulle gå så sa fru Shrek till henne att hon ville ha £1. Michelle plockade fram sin plånbok och letade fram 8 pence – men se det ville hon inte ha och la tillbaka dom i Michelles plånbok. Jag tog tag i Michelle och vi gick därifrån. Hade fru Shrek envisats hade jag plockat fram kameran och tagit bort bilden – så hon kunde se det.

När vi var klara med att fota Big Ben bestämde vi oss för att gå till Embankment  och ta underground därifrån istället. Vi gick liksom längs Thames och passade på att ta fler foto. Framme vid Embankment underground åkte vi till Paddington och gick tillbaka till hotellet. Nåja, innan vi gick in blev det ett besök på Tesco där vi köpte lite smått och gott som vi ska ha med oss till Sverige. Jag köpte bl.a Coca Cola Cherry som jag blev väldigt förtjust i men som bara säljs i 33 cl burkar i Sverige (i Klippan i alla fall) och den är dyr. En annan sak jag köpte var KitKat med jordnötssmörsmak och den har jag aldrig sett i Sverige och det är synd – snacka om att den är god.

Tillbaka på rummet packade vi ner det vi precis köpt och sedan blev det en stund vid datorerna. När klockan var runt halv två kröp vi ner under täckena och somnade.


London Eye - by night

Allé ner mot London Eye - by night


Blommor på ett träd - by night


Big Ben - by night


Parlamentet - by night


Big Ben - by night


London Eye - by night - en annan vinkel


London Eye och byggnaden där London Dungeon och Sea Life huserar - by night


Big Ben - by night


Michelle tillsammans med Mrs. Shrek - som inte ville ha mindre än £1


Big Ben - by night       

London Eye - by night

Mars - chokladmjölk - ingen höjdare

Klockan ringde sju och när vi hade suttit vid datorerna och bara tagit det lugnt fixade vi till oss och ca tjugo minuter i tio gick vi till Subway där vi åt frukost.

Vi började med att åka till Waterloo och där tittade vi på och fotade London Eye och sedan fortsatte vi över Westminster Bridge. Mitt på bron stod det en säckpipsblåsare i kiltutstyrsel och spelade säckpipa. Jag trodde först att han misshandlade en katt – men det visade sig att han spelade. Jag hade tänkt filma när han spelade en hel låt – men den tog aldrig slut och jag var rädd för att jag kanske skulle vara tvungen att stå där i flera timmar och det ville jag ju inte. Det blev en liten snutt - men den kommer jag att lägga in när jag är hemma och har en bättre dator.

Nu fortsatte vi över resten av bron och det blev några bilder på Big Ben och när vi gick förbi byggnaden där Westminster Underground ligger såg vi en helt underbar syn. En snubbe och hans hund satt och chillade – ja, ni har säkert sett bilden på min FB. Innan vi tog bilden frågade jag om det var ok och det var det.

Vi hade bestämt oss för att kolla läget på Buckingham palace och vi gick dit – det blev en lång promenad men det var rätt så härligt att gå längs St. James park och se alla fina blommor och alla gröna träd.

När vi nästan var framme såg vi den kungliga guarden och det skulle bli vaktombyte på Buckingham palace. Vi tog bilder och Michelle filmade och sedan fortsatte vi fram. Nästan framme såg vi två polishästar som stod och väntade på att det skulle bli dags för ombytet – den ena skulle rida framför och den andra efter – men för tillfället väntade de. Självklart måste vi fota dom och sedan gick vi fram och klappade dom. Den ena polisen berättade om hästarna och han berättade att den svarta hästen med vit bläs heter Ebony och den tyckte inte om andra hästar än den som stod bredvid – men hon älskade människor. Den bruna hästen tyckte inte om hästarna i polisstallet – men när han jobbade gick det bra. Under tiden vi stod och lyssnade på polisen såg vi att Ebony stod och somnade. Huvudet sjönk ner och hon slöt ögonen – sedan ryckte hon till och ögonen öppnades för att efter en stund sjunka ner med huvudet igen och ögonen slöts. Så gjorde hon många gånger – men helt plötsligt fick hon annat att göra då hon skulle eskortera vakterna till slottet.

Vi såg vakterna marschera och det var en bunke vakter i olika storlekar. Där fanns långa, smala och ståtliga och det fanns korta, knubbiga och inte ståtliga. Alla dessa olika storlekar och former avtog lite av tjusningen med det hela. Trodde faktiskt de hade ett speciellt mått på de som ville bli vakter – men där trodde jag fel.

När vi kom fram till Buckingham palace fanns det så många människor överallt så vi tog några bilder och sedan gick vi därifrån. Vi gick tillbaka till Westminster station och tog underground till London Bridge där vi skulle se Tower Bridge. Vi fick gå en bra bit – men då vi suttit still rätt mycket under vår tid i London gjorde det inget =O) Det blev rätt så många bilder och sedan åkte vi till Piccadilly Circus där vi besökte Hamely’s en sista gång. Vi tog några bilder inne i affären och handlade en sista grej och sedan gick vi tillbaka till Piccadilly Circus för att ta underground tillbaka till Paddington. Tillbaka i Paddington gick vi till hotellet – satte oss i foajén med datorerna och när klockan var åtta gick vi upp på rummet för att packa våra väskor. Under tiden vi höll på att packa upptäckte vi att pappret som vi behöver för att hämta ut flygbiljetterna hade försvunnit. Gudskelov hade Michelle sparat mailet hon fick när vi bokade flyg+hotell och vi gick ner i receptionen och killen som jobbade ville hjälpa oss – dvs. Michelle vidarebefordrade mailet till hotellets mail och han skrev ut det till oss.

London Eye

Botten på varjrarna som går upp till mitten på London Eye

Vajrar som går från marken till mitten på London Eye

Mitten på London Eye

Träd med blommor - härligt att se små fina blommor


London Eye - sett från Westminster bridge

Byggnaden där London Dungeon och Sea Life ligger

Vet egentligen vad denna byggnaden heter - men kommer inte på det nu. Michelle säger att det är Parliament

Kattplågaren klädd i kilt

Staty med hästar - fråga mig inte vad den heter - men något namn har den säkert =O)

Big Ben

Toppen på Big Ben - ni kan ju se att vi var där kl. 10.45 am - svensk tid kl. 11.45 />

Hund med husse som chillar vid Westminster

Nedgång till Westminster Station - underground. Please, mind the gap between the train and the platform.

Telefonkiosk i Westminster

Motorcykelpolis

Ambulans - som ni hör är denna tyst - men gud vad de låter hela tiden.

Två polisbilar - strax före St. James park

Träd med blad - mitt emot St. James park

Gullregn (eller något annat) i St. James park

Två poliser med hästar vid Buckingham Palace

Två polis med hästar vid Buckingham Palace

Nya fräscha vakter på väg till vaktombyte vid Buckingham Palace

Polis vid Buckingham Palace

Buckingham Palace

Snubbe som ställde frågor om London Bridge underground till Michelle

Glasbyggnad vid Tower Bridge

Glasbyggnad vid Tower Bridge

Glasbyggnad vid Tower Bridge

Byggnader vid Tower Bridge

Tower Bridge

Platform 9 3/4 på KIngs Cross station


Michelle tillsammans med Hamley's nalle och docka

Michelle tillsammans med stor nalle på Hamley's

A big bird på Hamley's

Michelle tillsammans med en kamel på Hamley's

Alla nallar på denna bild är Steiff - på Hamley's

Idag är det en ny konsert med McFly – men denna gången i Reading. Det tar ca 25 minuter med tåg och det känns skönt att kunna komma tillbaka till hotellet efter konserten istället för att ta in på något Hostel.

Vi gick upp klockan sex och var klara för avfärd strax före klockan åtta och när vi gick förbi Subway på väg till stationen blev det frukost. När vi ätit klart skyndade vi oss till stationen och där köpte vi biljetterna. Tågen går väldigt ofta och vi kom iväg rätt så direkt.

Framme i Reading gick vi in i en affär där allt kostar ”99 p or less” – vi kollade om de hade billiga kuddar och filtar – men det hade de inte. Vi bestämde oss för att gå till Hexagon där konserten ska hållas och när vi kom fram var kl. 09:10. Det hade kommit 11 före oss och när vi gick in genom barriären fick Michelle skrivet 12 på sin hand och jag 13 på min. Att de skriver siffror på händerna är för att man ska kunna lämna kön när man behöver äta, gå på toaletten eller bara gå en runda. Det är två tjejer som kommit på detta system och McFly-fansen är så snälla att de accepterar detta.

Nu stod vi då som nummer 12 och 13 och om vi behövde gå iväg för att äta och det under tiden hade anlänt 50 nya så kunde vi alltså bara traska förbi alla nya. När vi fått våra siffror gick vi för att leta efter en affär som kunde tänkas sälja billiga kuddar och filtar – men tyvärr blev dessa båda saker lite dyrare än vi räknat med. Vi hittade en Primark-butik och där kunde vi köpa 2 kuddar för £3 och fleccefiltarna kostade £2.70 stycket. Nu undrar ni kanske varför jag säger att det tyvärr blev dyrare – det beror på att när det är 30 minuter kvar innan konserten börjar går man till en soptunna och slänger kudde och filt – såvida man inte vill stå och hålla dessa under konserten och det ville vi inte. Kuddarna satt vi på och när solen helt plötsligt försvann var det skönt att kunna ta filten över sig.

Vi gick ifrån 7-8 gånger under dagen och det var skönt att få kissa, äta och framförallt sträcka på benen. Det fanns ett köpcentrum ca 3 minuters gåväg bort och där lånade vi toaletten. Runt två gick Michelle och jag iväg för att äta och det blev Burger King och självklart passade vi på att kissa innan vi gick tillbaka igen.

När vi inte kissade, åt och sträckte på benen satt vi och lyssnade på musik – McFly såklart. Michelle satt och klickade på sitt ägg och jag läste boken om McFly på min läsplatta. Jag hann också med att hålla koll på insidan av mina ögonlock ett par gånger.

En annan sak som vi gjorde var att titta på killarna från The Vamps när de anlände till konserthallen och de tyckte nog om uppmärksamheten när vi hojtade på dom. När sedan McFly anlände blev det mer liv  och killarna vinkade till oss innan de gick in i konserthallen. Vi blev också underhållna av folk som gick förbi och undrade vad vi sysslade med och när de fick reda på att vi satt i kö för att se McFly blev de imponerade över att vi var så lugna och att ingen trampade ner någon.

När det gäller att köa inför en konsert har jag förstått att det kan gå lugnt till eller att folk blir nertrampade. Har läst om Justin Bieber och hans fans – de stod så tätt inför en konsert så en tjej svimmade och istället för att hjälpa henne trampade och sparkade de andra på henne. McFly’s-fansen tog det lugnt och de hjälpte varandra och bara satt och umgicks. En tjej behövde en huvudvärkstablett och då fick hon det av någon som satt i kön, några behövde solkräm och då fick de det av de som hade det. Ja, det var en gemytlig stämning. När det var ca 30 minuter kvar försökte en tjej att smita före alla andra – men självklart accepterades det inte – men det var ingen som skrek eller gormade på henne – nej, de sa bara till henne att hon stod bland de som stått där sedan från kl. 8-9 på morgonen och att det var taskigt att ca 30 minuter före konserten bara glida in på ett bananskal.

Ca 30 minuter kvar gick vi på toaletten en sista gång, slängde kuddarna och filtarna och sedan var det bara att vänta. När det var ca 10 minuter kvar slängde vi våra flaskor med vatten – man får inte ha med sig vätska in och det är för att det säljs dricka inne i konserthallen.

Fem minuter i sju släpptes vi in och då fick vi lämna biljetterna ifrån oss och efter det fick vi varsitt chockrosa band runt handleden. Michelle sa till mig att när hon fått på sitt så skulle hon springa för glatta livet och ta en plats framme vid front row (längst fram) – men det visade sig att vi hamnade framför en dörr där det stod två kvinnor och vägrade släppa in oss. Den ena sa att vi fick vänta i fem minuter och jag har förstått att de räknar om tiden på något konstigt sätt för vi fick vänta i 25 minuter. De släppte in folk från två håll och de som släpptes in från höger fick springa in – men vi som släpptes in från vänster fick gå in lugnt och stilla – två vakter gick framför oss och höll ut händerna. Till sist gick det panik i tjejerna så de sprang förbi vakterna och då tog den ena vakten tag i min arm och det skulle han självklart inte göra. Jag röt till honom: ”Don’t touch me” och sedan slet jag loss min arm.

Eftersom vakterna stoppade oss hade de i höger sida redan ställt sig på front row och Michelle hamnade i second row och jag hamnade bakom Michelle. Jag hamnade på en hög kant och stod med halva foten på golvet och halva foten på den här lilla förhöjningen.

Klockan var tjugo minuter i sju när vi blev insläppta och kvart i åtta började The Vamps spela. När de spelat sina fyra låtar skulle alla deras grejor plockas bort och McFly’s grejor skulle in och de började spela kvart i nio. Ca kvart över tio sa McFly att de spelat sista låten – men det hade de inte. De skulle spela/sjunga ytterligare två låtar – Love is easy och The heart never lies. Precis när de börjat spela The heart never lies vände Michelle sig till mig och sa att hon måste gå ut – hon höll på att svimma. Jag ledde henne genom publiken och när vi kom till en vägg satte hon sig ner och bara försökte andas. En av de kvinnor som skulle släppa in oss och som sa att de skulle göra det inom fem minuter såg att Michelle mådde dåligt och hon skyndade sig ut för att hämta vatten.

När Michelle druckit vatten och hade vilat en stund gick vi utanför och gick bort till det ställe där de sålde merchandise och vi kunde köpa det som vi skulle ha och på så sätt undvika trängseln som hade blivit. När vi var klara och skulle gå – ja, då kom hela högen.

Nu var det bara att gå till stationen och hitta den plattform där tåget gick ifrån. När vi hoppat på tåget hörde vi i högtalaren att tåget gick på den långsamma linjen eftersom de höll på med arbete på expresslinjen och det skulle ta 45 minuter istället för 25 minuter och vi skulle vara framme i Paddington kl. 23:45 – men det visade sig vara fel för när klockan var 23:45 hörde vi i högtalaren att tågvärden bad om ursäkt för att de var försenade – men att vi inom tio minuter skulle vara framme. När klockan var 00:04 rullade vi in på plattformen och en resa som i vanliga fall tar 25 minuter men som skulle ta 45 minuter tog 60 minuter.

På väg tillbaka till hotellet gick vi in på KFC (Kentucky Fried Chicken) och vi köpte med oss varsin chickenwrap. Vi åt maten på rummet och när vi tvättat av oss och borstat tänderna satte vi oss med datorerna och klockan två var det dags att nanna kuddarna och kolla insidan av ögonlocken.

Dagen har varit givande och det var roligt att få se killarna ännu en gång. Hade det gått hade jag gärna gått på ett par extra konserter – men tyvärr måste jag vänta till nästa år.

Hexagon - konserthall

McFly's tour-buss

Mr. Antastic -presenterar McFly

Skylten som sitter ovanför scenen

Tom Fletcher

Tom Fletcher

Danny Jones

Tom Fletcher & Danny Jones

Dougie Poynter

Danny Jones

Harry Judd

Harry Judd

Dougie Poynter

Något roligt vi såg när vi åkte hem på kvällen - vi ska läsa säkerhetsinstruktionerna i häftet som sitter på stolen - men den får inte flyttas. Hur fasiken bär man sig åt?

Sömnen inatt var inte så bra som den varit de andra nätterna. Även om jag somnade snabbt har jag haft ont och vaknat när jag vänt mig. Vaknade också när Michelle körde in ett knä i ryggen på mig och försökte knuffa ner mig från sängen. När klockan var halv sex kunde jag inte somna om igen och jag behövde verkligen gå på toaletten. Jag låg kvar i sängen eftersom jag inte ville väcka Michelle och det hade jag gjort om jag gått upp. Behövde inte ligga sysslolös eftersom jag la datorn i fönstret när vi avslutade dagen och jag kunde gå in och fortsätta med bloggen för igår.

Klockan sju vaknade Michelle och vid åtta började vi fixa till oss och strax efter nio gick vi från hotellet. Vi började med att gå in på Paddington station där vi åt lite frukost på Starbucks.

Tio över tio var vi på plats utanför Madame Tussauds och vi fick ställa oss i den kö där man hämtade Internetbokade biljetter. När vi långt om länge kom in började vi ta lite foto på de stjärnor som var där. Jag har alltid drömt om att få åka till Madame Tussauds – men jag tyckte väl inte det var så bra som jag trott. Eftersom man får röra vaxdockorna och fotograferas tillsammans med dom var det svårt att få bilder utan andra människor och det stod hela tiden något bredvid figurerna. Jag lyckades ta bilder på varenda en av figurerna men det blir bara en bråkdel som kommer in i bloggen.

När vi hade sett alla figurer var det dags för skräckdelen och det var väl i och för sig inget att ropa hej över. Den varade bara en liten stund men det var skrämmande eftersom personer dök upp springandes emot oss. Jag höll mig krampaktigt i Michelle eftersom jag hatar mörker.

Nästa stopp var för att titta på en 4D-film med superhjältar. Vi fick sitta i jättesköna stora fåtöljer och när filmen började  kom en av hjältarna flygande och flög rätt ner i vatten och då stänkte det på besökarna. Skurken har svärd som fingrar och när han körde in dom i hjältarna – ja, då stack det till i ryggen på oss. När spindelmannen flög förbi oss – ja, då fick vi en vindpust i nacken. Det var superhäftigt.

När besöket på Madame Tussauds var över åkte vi till Embankment där London Eye, Sea Life och London Dungeon. Vi började med besöket på London Dungeon och det var skrämmande och kusligt. Det började med att Michelle fick lägga huvudet på en stock och jag skulle då hugga huvudet av henne.  Personalen var utklädda till Londonbor på 1800-talet och de berättade om pesttiden och andra hemskheter som hänt. Vi fick stiga in i en hiss och golvet gungade och skakade och helt plötsligt exploderade hissen. Vi fick gå igenom pestsmittade områden i London och helt plötsligt var det en pestsmittad som nös till och jag fick det rätt i ansiktet. Vi besökte Mrs Lovett’s pajbutik och när hon berättade något roligt var det några som skrattade högt och några som inte skrattade. Mrs Lovett flög fram till Michelle och frågade varför hon inte skrattade. Vi fick också träffa Sweeney Todd och vi besökarna fick sitta i varsin rakstol och det var mörkt i rummet. Helt plötsligt hörde man när Sweeney Todd skar halsen av någon och det stänkte blod över oss och stolarna tippade – som stolen i filmen tippar.

Vi fick också träffa på en läkare som grävde i ett pestsmittat dött lik och när han plockade ut urinblåsan kastade han kisset i ansiktet på en tjej. En annan tjej fick sätta sig i en stol och han skar handleden på henne och blodet sprutade. Han berättade att han använde blodiglar till sina patienter – men de hade rymt och helt plötsligt sög det till i rumporna på oss besökare. Vi fick åka i en båt och det stänkte blod i ansiktet på oss när folk halshöggs. De berättade om folk som blev torterade och en tjej  (besökare)  som hade lämnat ett brev till fel person hamnade i en fängelsehåla och en kille som säkert också var en förrädare fick sitta i en stol och där blev han torterad. Vi kom in i en rättssal där en domare dömde en snubbe till hängning för att han stulit ett får och när tre besökare blivit dömda – bestämde domaren sig för att vi alla skulle hängas. De visade oss in i ett rum där vi fick sätta oss i varsin stol och helt plötsligt försvann golvet under oss och vi åkte ner – ja, det kändes som om vi blivit hängda. Det var en häftig rundtur även om den var kuslig. Ja, jag var så feg så jag gick bakom Michelle och när det blev mörkt var det Michelle som fick visa mig vägen – en gång visade hon sig själv in i väggen.

Näst sista besöket blev Sea Life och det var ingen höjdare. Jag tycker det var synd om många av djuren och då mest om pingvinerna. Det stod överallt om att man skulle värna om hajarna, pingvinerna, sjöhästarna m.fl – men är det så snällt att stänga in pingviner på ett litet område där de inte har något annat att göra än att i princip bara stå. Eller att krokodilen hade så litet utrymme att han inte kunde hitta på något. Nej, vi gick igenom Sea Life rätt så fort och fortsatte till London Eye.

Vi började med att få se en 4D-film om London Eye och det både regnade och snöade och då även ner över oss. Det var en skithäftig upplevelse. Jag har under tiden vi väntat på att åka till London varit nervös inför turen i London Eye – men det var inte så farligt som jag trodde. De har en enorm säkerhet och vi fick inte gå ombord i vagnarna utan att visa våra väskor + att personalen kollade varje vagn innan de släppte på nya besökare. Skulle tro att det är bomber de kollar efter.

London Eye var sista sevärdhet som vi bestämt att vi skulle se under måndagen och vi åkte tillbaka till hotellet och när vi lämnat av grejorna vi köpt (souvenirer) gick vi in i Paddington för att se om vi kunde hitta ett nytt ställe att äta på. När jag skulle lägga vykort på en brevlåda visste jag inte vilket hål jag skulle stoppa dom i – vid det ena hålet stod det Stamped mail och vid det andra stod det Franked mail. En rullstolsbunden hemlösing satt framför lådan och han visade vilket hål jag skulle lägga korten i. Michelle tyckte synd om honom och ville ge honom lite pengar. När jag också skulle ge honom alla mina 1 pencare ville han inte ha dom – han hade gott om sådana och ville inte ha fler – men han tog gärna emot pund. Ja, vad ska man säga om detta. 

Emma Watson - spelar Hermione i Harry Potte-filmerna.

Johnny Depp

One Direction - hade varit bättre med McFly

Whoopi Goldberg

Arnold Schwartzenegger

Michelle Mårtensson - känd som McFly-fan

Prins Harry & Co

The Beatles

Skräck

Dagen började i ett huj. Innan vi gick och la oss i natt ställde vi mobilerna så att de skulle ringa klockan fem. Vi skulle med tåget till London kl. 06:20 och eftersom vi inte fick missa det skulle vi gå från Hostel:et senast halv sex. Jag vaknade ett par gånger under natten men somnade om och sista gången jag tittade på klockan var halv kvart i fyra. Jag orkade inte hålla mig vaken och somnade om. När min mobil ringde trodde jag självklart att det var första ringningen och tyckte jag kunde ligga och dra mig till andra ringningen – 5 minuter senare.

Michelle som också vaknade tittade på sin mobil och hojtade till med att klockan var 20 minuter över fem. Ja, det var bara att snabbt gå på toaletten, borsta tänderna och klä på sig. Det fanns ingen tid att tvätta sig eller att tänka efter vad vi gjorde. Innan vi gick ut från rummet kollade vi så att vi inte glömt något och sedan ner till receptionen. Självklart fanns det ingen där men en lapp talade om att receptionisten var i loungen och skulle komma strax och hade man inte tid att vänta var det bara att gå ner och säga till. Ja, vi hade ju ingen tid att vänta och vi knallade ner för trapporna, sa till och vi gick upp för att checka ut.

Vi gick till stationen på 20 minuter och när vi kom fram hade de inte öppnat den grind som vi gick ut genom igår och vi måste leta upp en annan ingång. Stationsbyggnaden är stor och då vi inte hade tid att gå runt den frågade vi några byggarbetare om väg. De förklarade för oss och vi följde deras beskrivning. När vi gått långt och fortfarande inte hittat en ingång – som dessutom var huvudingången – frågade vi två snubbar som stod utanför ett casino. De sa att vi skulle gå tillbaka en bit och att vi inte kunde missa det. Vi hade missat ingången men från detta håll såg vi det hur klart och tydligt.

Inne på stationen letade vi reda på vilket spår tåget skulle gå ifrån och nere på plattformen väntade vi ca 10 minuter när en röst sa att tåget hade spår 3 istället för spår 6. Ja, det var bara att knalla upp och sedan ner. När tåget kom in hittade vi rätt vagn och rätt platser (när vi köpte biljetterna reserverades två platser till oss och det var skönt att slippa stå i två timmar).

När vi kom fram till London Euston tog vi Underground till Paddington och innan vi gick till hotellet gick vi in på Subway och där köpte vi varsin Subway-macka som vi tog med till hotellet. Det fanns städerskor i vår korridor och vi förstod att det var städdax. Gästerna ska  städa sina egna rum – men var tredje dag städar hotellet. När vi kom in på rummet visade det sig att vårt inte blivit städat och efter ca 5 minuter öppnades dörren och städerskan bad om ursäkt och vi förklarade att vi kunde sitta nere i foajén under tiden de städade. Vi bestämde med henne att hon skulle fixa vårt rum efter 5 minuter.

Vi gick ner i foajén och där kopplade vi våra datorer till deras kontakter (de behövde laddas).  Våra Subway-mackor åts och när vi suttit i nästan 30 minuter gick vi upp till rummet och blev väldigt förvånade när vi såg att det fortfarande inte städats. Vi hade inte tid att gå iväg igen och bestämde oss för att strunta i städningen och började fixa till oss. När vi hade duschat och klätt oss och höll på att packa väskorna med kameror och dylikt knackade det på dörren och det var en annan städerska. Hon frågade om vi ville ha rummet städat och vi sa att vi skulle gå om tio minuter.

Innan vi åkte iväg gick vi in på Tesco där vi köpte med oss varsin dricka och något sött att äta. Kände att vi ville ha med något om vi skulle behöva lite socker =O) Nu gick vi till Underground där vi åkte till Embankment och vi trodde vi skulle behöva leta oss fram – men när vi kom ur Underground-stationen stod det folk överallt. Vi hittade en plats där vi kunde stå och vi stod i nästan 2 timmar innan Harry dök upp. De som sprang var olika typer – både friska och handikappade. Det kom några som var blinda, några som satt i rullstolar, några utan armar och en kille som vi hördes ryktas om att han vunnit maratonet som gick under OS – han hade inga ben – men sprang ändå. Nu undrar ni förståss hur han kunde springa utan ben – men han hade typ hoppstyltor – metallben med skenor längst ner som sviktade. Michelle filmade honom och jag vet inte om hon kan göra om det till en bild – men det får vi fixa när vi är tillbaka i Sverige. Många av de som deltog var trötta och en snubbe ramlade omkull och sjukvårdarna hjälpte honom. När han hade vilat och fått syrgas – ja, då ville han fortsätta – men sjukvårdarna stoppade honom.

När det hade gått ca 1½ tim fick jag tankarna att vi skulle strunta i det och det visade sig att Michelle hade samma tankar.  Vi sa inget till varandra och vi bara stod kvar. Kl. 13:20 såg vi Harry och han var väldigt koncentrerad och han hade hörlurar i öronen så vi började inte skrika. Michelle skulle filma men blev så uppspelt så hon filmade marken istället. Nåja, vi hade varit där, vi hade stöttat honom och vi hade sett honom.

Eftersom klockan inte var så mycket bestämde vi oss för att gå ner och titta på London Eye. Det ligger en bit från där vi var så vi tog Underground till Waterloo och sedan gick till London Eye. Där såg vi många olika levande statyer och självklart blev det foto på dom.

Det var meningen vi skulle äta varsin McFlurry på McDonald’s men vi valde en våffla med grädde, jordgubbar och chokladsås istället. Det var supergott.

När vi hade sett det vi ville se bestämde vi oss för att åka till Piccadilly Circus och det blev ännu ett besök på Hamley’s. Jag var supersugen på att köpa ett Steiff-djur och bestämde mig för att köpa ett. De är dyra – men jag kände att ett pyttedjur skulle passa reskassan =O) Den lilla musen som jag bestämde mig för hade en stöldskyddsbricka i ryggen och jag blev förvånad när tjejen i kassan frågade: ”Do you mind if I remove the tag”. Jag blev förvånad över att hon frågade detta – för vad ska jag med en kramis till som jag inte kan ta med mig ur affären. Sa till henne att självklart gjorde det inget.

På väg till Undergroun igen såg vi folk som kom med påsar från M&M World. Vi hade pratat om att besöka denna butik och nu tyckte vi att vi hade tid över. Vi tog Underground till Leicester Square. Vi fick fråga oss fram och denna gången blev det en gatusopare som fick förklara vägen för oss.

M&M World är en butik med 4 våningar fylld av bara M&M. Det är godis, figurer, kläder m.m Allt var förstås superdyrt och vi gick därifrån efter att ha kollat och tagit några foto.

Nu åkte vi tillbaka till Paddington och gick tillbaka till hotellet. Vi satte oss i foajén en timme och sedan gick vi till ett litet ställe där de serverade Fish’n Chips, Det var stora portioner och vi orkade inte äta all Chips. När vi ätit gick vi tillbaka till hotellet – men innan vi gick in blev det ett nytt besök på Tesco. Vi har en affär mitt emot hotellet – alltså nära och bra. Vi köpte några drickor och lite choklad och sedan satte vi oss i foajén med våra datorer. När vi suttit där i tre timmar gick vi upp till rummet. Kändes verkligen gott att krypa ner under täcket – efter ännu en lyckad och intressant dag.

Det fanns gott om poliser längs den väg där deltagarna till London Marathon sprang. De både gick och cyklade.

En byggnad - jag vet inte vilken det är just nu - men tar kanske reda på det en dag till er.

Vet inte om detta är Westminster - ja, det är en gammal och fin byggnad.

Big Ben med tillbehör.

En av korgarna på London Eye

Det stod levande statyer överallt . Detta är Yoda från Star Wars-filmerna.

Vet inte vem detta ska föreställa. Vet ni vem det kan vara?

Vet heller inte vem detta är. Ni kanske har några förslag.

Detta är Janes favorit. Mr Bean med sin Teddy Bear.

Vet inte vem detta ska föreställa - ja, den som inte är guldig är ju Michelle. Gubben gjorde tecken till Michelle att ställa sig hos honom.

Tror detta ska föreställa Frankensteins Monster. Jag visste bara inte att han var grön =O)

I denna korg låg det ett djur. Självklart inget levande djur - men en människa har tagit på en dräkt och ligger på knä på marken under bordet.

Ytterligare en figur jag inte vet vem är. Även här vet jag att den icke-guldiga är Michelle.

Våffla med grädde, jordgubbar och chokladsås

M&M World - 4 våningar med bara M&M

Ett rum med supermånga rör i olika färger och kunderna får själv blanda till sina M&M-påsar.

Det fanns många hyllor med M&M-muggar

M&M-gubbe