Idag är det en ny konsert med McFly – men denna gången i Reading. Det tar ca 25 minuter med tåg och det känns skönt att kunna komma tillbaka till hotellet efter konserten istället för att ta in på något Hostel.

Vi gick upp klockan sex och var klara för avfärd strax före klockan åtta och när vi gick förbi Subway på väg till stationen blev det frukost. När vi ätit klart skyndade vi oss till stationen och där köpte vi biljetterna. Tågen går väldigt ofta och vi kom iväg rätt så direkt.

Framme i Reading gick vi in i en affär där allt kostar ”99 p or less” – vi kollade om de hade billiga kuddar och filtar – men det hade de inte. Vi bestämde oss för att gå till Hexagon där konserten ska hållas och när vi kom fram var kl. 09:10. Det hade kommit 11 före oss och när vi gick in genom barriären fick Michelle skrivet 12 på sin hand och jag 13 på min. Att de skriver siffror på händerna är för att man ska kunna lämna kön när man behöver äta, gå på toaletten eller bara gå en runda. Det är två tjejer som kommit på detta system och McFly-fansen är så snälla att de accepterar detta.

Nu stod vi då som nummer 12 och 13 och om vi behövde gå iväg för att äta och det under tiden hade anlänt 50 nya så kunde vi alltså bara traska förbi alla nya. När vi fått våra siffror gick vi för att leta efter en affär som kunde tänkas sälja billiga kuddar och filtar – men tyvärr blev dessa båda saker lite dyrare än vi räknat med. Vi hittade en Primark-butik och där kunde vi köpa 2 kuddar för £3 och fleccefiltarna kostade £2.70 stycket. Nu undrar ni kanske varför jag säger att det tyvärr blev dyrare – det beror på att när det är 30 minuter kvar innan konserten börjar går man till en soptunna och slänger kudde och filt – såvida man inte vill stå och hålla dessa under konserten och det ville vi inte. Kuddarna satt vi på och när solen helt plötsligt försvann var det skönt att kunna ta filten över sig.

Vi gick ifrån 7-8 gånger under dagen och det var skönt att få kissa, äta och framförallt sträcka på benen. Det fanns ett köpcentrum ca 3 minuters gåväg bort och där lånade vi toaletten. Runt två gick Michelle och jag iväg för att äta och det blev Burger King och självklart passade vi på att kissa innan vi gick tillbaka igen.

När vi inte kissade, åt och sträckte på benen satt vi och lyssnade på musik – McFly såklart. Michelle satt och klickade på sitt ägg och jag läste boken om McFly på min läsplatta. Jag hann också med att hålla koll på insidan av mina ögonlock ett par gånger.

En annan sak som vi gjorde var att titta på killarna från The Vamps när de anlände till konserthallen och de tyckte nog om uppmärksamheten när vi hojtade på dom. När sedan McFly anlände blev det mer liv  och killarna vinkade till oss innan de gick in i konserthallen. Vi blev också underhållna av folk som gick förbi och undrade vad vi sysslade med och när de fick reda på att vi satt i kö för att se McFly blev de imponerade över att vi var så lugna och att ingen trampade ner någon.

När det gäller att köa inför en konsert har jag förstått att det kan gå lugnt till eller att folk blir nertrampade. Har läst om Justin Bieber och hans fans – de stod så tätt inför en konsert så en tjej svimmade och istället för att hjälpa henne trampade och sparkade de andra på henne. McFly’s-fansen tog det lugnt och de hjälpte varandra och bara satt och umgicks. En tjej behövde en huvudvärkstablett och då fick hon det av någon som satt i kön, några behövde solkräm och då fick de det av de som hade det. Ja, det var en gemytlig stämning. När det var ca 30 minuter kvar försökte en tjej att smita före alla andra – men självklart accepterades det inte – men det var ingen som skrek eller gormade på henne – nej, de sa bara till henne att hon stod bland de som stått där sedan från kl. 8-9 på morgonen och att det var taskigt att ca 30 minuter före konserten bara glida in på ett bananskal.

Ca 30 minuter kvar gick vi på toaletten en sista gång, slängde kuddarna och filtarna och sedan var det bara att vänta. När det var ca 10 minuter kvar slängde vi våra flaskor med vatten – man får inte ha med sig vätska in och det är för att det säljs dricka inne i konserthallen.

Fem minuter i sju släpptes vi in och då fick vi lämna biljetterna ifrån oss och efter det fick vi varsitt chockrosa band runt handleden. Michelle sa till mig att när hon fått på sitt så skulle hon springa för glatta livet och ta en plats framme vid front row (längst fram) – men det visade sig att vi hamnade framför en dörr där det stod två kvinnor och vägrade släppa in oss. Den ena sa att vi fick vänta i fem minuter och jag har förstått att de räknar om tiden på något konstigt sätt för vi fick vänta i 25 minuter. De släppte in folk från två håll och de som släpptes in från höger fick springa in – men vi som släpptes in från vänster fick gå in lugnt och stilla – två vakter gick framför oss och höll ut händerna. Till sist gick det panik i tjejerna så de sprang förbi vakterna och då tog den ena vakten tag i min arm och det skulle han självklart inte göra. Jag röt till honom: ”Don’t touch me” och sedan slet jag loss min arm.

Eftersom vakterna stoppade oss hade de i höger sida redan ställt sig på front row och Michelle hamnade i second row och jag hamnade bakom Michelle. Jag hamnade på en hög kant och stod med halva foten på golvet och halva foten på den här lilla förhöjningen.

Klockan var tjugo minuter i sju när vi blev insläppta och kvart i åtta började The Vamps spela. När de spelat sina fyra låtar skulle alla deras grejor plockas bort och McFly’s grejor skulle in och de började spela kvart i nio. Ca kvart över tio sa McFly att de spelat sista låten – men det hade de inte. De skulle spela/sjunga ytterligare två låtar – Love is easy och The heart never lies. Precis när de börjat spela The heart never lies vände Michelle sig till mig och sa att hon måste gå ut – hon höll på att svimma. Jag ledde henne genom publiken och när vi kom till en vägg satte hon sig ner och bara försökte andas. En av de kvinnor som skulle släppa in oss och som sa att de skulle göra det inom fem minuter såg att Michelle mådde dåligt och hon skyndade sig ut för att hämta vatten.

När Michelle druckit vatten och hade vilat en stund gick vi utanför och gick bort till det ställe där de sålde merchandise och vi kunde köpa det som vi skulle ha och på så sätt undvika trängseln som hade blivit. När vi var klara och skulle gå – ja, då kom hela högen.

Nu var det bara att gå till stationen och hitta den plattform där tåget gick ifrån. När vi hoppat på tåget hörde vi i högtalaren att tåget gick på den långsamma linjen eftersom de höll på med arbete på expresslinjen och det skulle ta 45 minuter istället för 25 minuter och vi skulle vara framme i Paddington kl. 23:45 – men det visade sig vara fel för när klockan var 23:45 hörde vi i högtalaren att tågvärden bad om ursäkt för att de var försenade – men att vi inom tio minuter skulle vara framme. När klockan var 00:04 rullade vi in på plattformen och en resa som i vanliga fall tar 25 minuter men som skulle ta 45 minuter tog 60 minuter.

På väg tillbaka till hotellet gick vi in på KFC (Kentucky Fried Chicken) och vi köpte med oss varsin chickenwrap. Vi åt maten på rummet och när vi tvättat av oss och borstat tänderna satte vi oss med datorerna och klockan två var det dags att nanna kuddarna och kolla insidan av ögonlocken.

Dagen har varit givande och det var roligt att få se killarna ännu en gång. Hade det gått hade jag gärna gått på ett par extra konserter – men tyvärr måste jag vänta till nästa år.

Hexagon - konserthall

McFly's tour-buss

Mr. Antastic -presenterar McFly

Skylten som sitter ovanför scenen

Tom Fletcher

Tom Fletcher

Danny Jones

Tom Fletcher & Danny Jones

Dougie Poynter

Danny Jones

Harry Judd

Harry Judd

Dougie Poynter

Något roligt vi såg när vi åkte hem på kvällen - vi ska läsa säkerhetsinstruktionerna i häftet som sitter på stolen - men den får inte flyttas. Hur fasiken bär man sig åt?