Hoppas ni orkar läsa - inlägget är långt =O)

Jag vaknade första gången runt halv tre och det var Marco som väckte mig - han var så tyst. Ja, nu låter det väl konstigt att han väckte mig genom att vara tyst - men det är så att han i vanliga fall hostar något enormt på nätterna men det gjorde han alltså inte nu. Han var till och med så tyst så att jag måste sätta en hand framför hans mun för att känna om han andades - gudskelov gjorde han det. Andra gången jag vaknade var runt halv fem och då kunde jag inte somna om igen och då åkte datorn fram och när klockan var sex duschade jag och klädde på mig. Kvart över sju väckte jag Marco och när han hade fixat till sig var klockan runt åtta och det var dax att bege sig mot Watford Junction och Harry Potter.
 
När vi kom till Paddington Station besökte Jane den Paddington Bear-butik som ligger inne på stationen. Hon köpte en Paddington Bear på Heathrow när hon och Michelle var i London i 2012 och jag har mobbat henne sedan i april när jag köpte en Paddington Bear i affären i Paddington. Jag har sagt till Jane att det inte är en riktig Paddington Bear om den inte är köpt på stationen i Paddington och nu var hon alltså tvungen att inhandla en på ett riktigt ställe. Självklart är det en Paddington Bear oavsett var i England man har köpt den - i alla fall nu när Jane köpt en riktig.
 
Under tiden som Jane var inne i Paddington Bear-butiken stod vi utanför och väntade och helt plötsligt fick vi syn på en snubbe som stod med en fågel på handen och vi var tvungna att kolla upp vilken fågel det var. Det visade sig att han hade en falk och den använde han för att jaga duvor inne på stationen. Det kan låta grymt - men det var nog behövligt med tanke på antalet duvor som besökte de olika matställena som finns inne på stationen. Överallt satt det skyltar med uppmaningen att inte mata duvorna - men likförbaskat fick de mat. Gudskelov slapp vi se falken in action.
 
När Jane handlat klart tog vi Bakerloo Line till Harrow & Wealdstone och där bytte vi till London Overground och åkte till Watford Junction. Nu var det dax att äta frukost och självklart besökte vi Junction Café - de har god mat och framförallt är maten billig. Michelle och Jane beställde - Ham, egg & chips, Marco beställde English breakfast nr 6 (sausage, egg, baked beans, bacon & chips) och jag beställde en Chickenburger. Jag valde burgare utan pommes eftersom jag inte tycker om tjocka pommes - de brukar vara lika tjocka som en tumme och det är äckligt. Nu visade det sig att när de andra fick in sin mat så var deras pommes tunna - precis som i Sverige. Nu gjorde det inget att jag valt ifrån pommes med tanke på att jag hade bestämt mig för att även beställa in Cherry Pancake (2 pannkakor med varm körsbärssås och grädde). Marco beställde American Pancake (2 pannkakor med lönnsirap och grädde) och när han ätit frukosten orkade han inte äta pannkakorna. Jag trodde vi skulle behöva slänga pannkakorna - men Michelle, Marco och Jane delade på pannkakorna och det var bara en liten bit som fick kastas.
 
När vi var mätta, belåtna och nykissade gick vi ner till stationen igen för att hoppa på bussen som går till Watford, Hertfordshire - den ort där Harry Potter Studio Tour ligger. Bussturen tog ca 15 minuter och när vi framme skulle vi hämta våra biljetter. Det går att lösa ut biljetter på två sätt - antingen manuellt och då får man stå i kö och personal lämnar ut biljetterna - eller så hämtar man dom via en automat. Vi valde automaten eftersom vi då inte behövde köa och allt gick bra ända till maskinen bad om det telefonnummer som vi hade använt när vi beställde biljetterna. Nu var kruxet att när vi beställde biljetterna så fick vi inte frågan om något telefonnummer och nu kunde vi alltså inte komma vidare i hämtningen. Vi frågade en tjej om hjälp och när hon såg bekräftelsen utan telefonnummer bad hon oss om att följa med och vi gick in till receptionen och där bytte hon ut vår bekräftelse mot fyra biljetter - hur lätt som helst och vi slapp stå i kö.
 
Eftersom vi bokat turen som gick halv tolv och klockan bara var tio i elva bestämde vi oss för att gå in i shoppen och förhandstitta lite. Nu hann vi inte det eftersom en i personalen knuffade oss fram mot ingången till turen och på samma gång sa hon att om vi skyndade oss in så slapp vi gå tillsammans med de skolklasser som bokat halv tolv. Ja, det var bara att säga tack och sedan sätta fart in.
 
I april när Michelle och jag besökte Harry Potter tog det 7 timmar + tiden vi gick inne i shoppen - denna gången tog det inte lika lång tid - ca 5 timmar inklusive shoppen. När vi hade gått halva rundan blev det en paus och då skulle vi givetvis dricka lite Butterbeer. Butterbeer är inget som jag kan dricka mycket av - men jag tycker ändå att besöker man Harry Potter i London - ja, då ska man oxå dricka ett glas. Det har en smak som är söt, syrlig, äcklig, mäktig och ändå god.
 
När vi hade tittat på allt som fanns i byggnaden och som var intressant att se på var det dax för ett besök i shoppen och det tog sin lilla tid att titta på allt. De har allt som har med Harry Potter-filmerna att göra och det är en fröjd att gå och bara kolla. Själv skulle jag vilja köpa allt - men det går inte - finns inte en chans att man har råd. Något litet fick ändå följa med hem och då bl.a nyckelringar - något som jag har användning för - eller ja, jag inbillar mig att jag har användning för dom. Eftersom jag inte köpt några inne i London köpte jag min ranson i Harry Potter-shoppen. Det blev fyra med varje elevhems sköld, två med chokladgrodor (de luktar choklad), en sorteringshatt, två pygmepuffar (en lila och en rosa).
 
När Michelle stod och tittade på de olika trollspö som säljs i shoppen kom en kille fram (en anställd) och frågade henne vilket trollspö hon var intresserad av och vilken rollfigur hon tyckte bäst om. Michelle svarade att hon har olika favoriter och de tillhör både de onda och goda - Draco Malfoy (ond), Professor Snape (ond men oxå snäll), Bellatrix Lestrange (superond) och Ron Weasley (snäll). Det kom fram att vi alla tre tycker om Professor Snape och vi konstaterade att han är en missförstådd man. Vi fick oxå reda på att författaren J.K Rowling hade krav när det gällde vem som skulle spela de olika rollerna och då bl.a att Alan Rickman skulle spela Professor Snape. Killen berättade oxå att Hermione Grangers katt Crookshank som är en röd perser (rollen spelades av fyra olika perser) var tvungen att fixas till så att pälsen var flottig, ojämn och så hemsk ut. De hade bl.a hittat en ko som hade samma röda färg som Crookshank och att de tagit päls från kon för att få den strävhet som Crookshank skulle ha. Jag förklarade för killen att jag har åkt på utställningar med välbadade och välpresenterade perser och jag blev förtvivlad när jag såg "denna" ovårdade och skitiga katt. När vi inte hade mer att prata om fortsatte vi vår rundtur i shoppen och han fortsatte jobba.
 
En annan sak som jag var intresserad av och som jag ville köpa var den monsterbok som var med i Harry Potter och fången från Azkaban. I filmen kommer Harry in i ett rum och får syn på monsterboken och när han öppnar den attackerar den honom. Han måste då krypa upp i sängen och varje gång han sätter ner en fot på golvet attackerar boken honom. Till sist lockar han fram boken genom att hålla ner sin sko och när den attackerar skon hoppar han ner på boken och kan på så sätt stänga den.
 
Shoppen hade denna monsterbok och det fanns väl ca 20 stycken som stod i en hylla. Marco och jag ville se hur den fungerade och testade först en - men den fungerade inte - sedan testade vi nästa - med samma resultat och nästa - ja, till sist hade vi testat alla. Vi kollade efter en anställd och efter en stund såg vi killen som Michelle och jag hade pratat med och självklart ville han hjälpa oss. Jag sa till honom att jag gärna ville kolla så att den monsterbok jag köpte fungerade eftersom vi bor i Sverige och det var helt ok. Marco sa att vi hade testat alla och då plockade killen med sig en bok ut till lagret för att se om det kanske var batterierna som var slut och efter en stund ko han ut och berättade att han hade fått reda på att efter att man placerat ON/OFF-knappen i ON-läget skulle man trycka boken i ryggen. Vi gjorde så och ingen av dom fungerade och då gick killen tillbaka till lagret och efter ytterligare en stund kom han ut och hade då med den bok han skulle kolla batteriet på. Han berättade att det satt testbatterier i böckerna och att de nu bytt ut batteriet i den han tog med sig och nu fanns det riktiga i den. Efter en demonstration tackade jag för hjälpen och stoppade boken i korgen.
 
När vi hade handlat klart  och Michelle hade lämnat sitt CV var det dax att åka tillbaka till hotellet och vi skulle åka med samma Harry Potter-buss som vi kom dit med och det visade sig att vi var först i kön och kunde sitta på andra våningen - längst fram. Det var rätt så scary att sitta där vi satt med tanke på chaufförens hastighet - han körde fort och ibland kändes det som om vi skulle köra in i rumpan på framförvarande bil. Efter ca 15 minuter var vi tillbaka i Watford Junction och vi tog London Overground tillbaka till Harrow & Wealdstone och sedan vidare till Paddington och hotellet.
 
När vi dumpat våra inköpta Harry Potter-prylar stannade Marco kvar på hotellet och vi andra tre åkte till Westminster - vi skulle till London Dungeon. Michelle hann inte lämna sitt CV när vi besökte L D igår och då passade vi på att gå in i deras shop för att handla. Marco blev så förtjust i min fladdermushanddocka som jag köpte igår så jag bestämde mig för att köpa en till honom och då passade jag på att köpa en till Michelle oxå (Jane köpte även hon en). Jag köpte oxå två böcker till Marco som han tittade på igår - men som han inte ville köpa för att han tyckte de var för dyra - den ena handlade om Jack The Ripper och den andra handlade om Tortyr. De kostade enligt en skylt på ena stället de låg £20 - men enligt en skylt på ett annat ställe fick man en rabatt på £5.
 
En kille (anställd) dök upp och frågade Michelle om hon själv hade dödat djuret hon hade på huvudet. Michelle sa att hon hade dödat det själv och sedan flått det, ätit det och sedan gjort en mössa av skinnet. Killen frågade om det var en rosa/blå isbjörn och Michelle skyndade sig säga att han delvis hade rätt för det var en rosa/blå isbjörnspingvin. När Michelle ändå stod och pratade med killen frågade hon om det var ok att lämna sitt CV och han sa att de inte tog emot CV i pappersform - hon måste gå in på deras hemsida och där kryssa i vilka jobb hon sökte + lämna sitt CV digitalt. London Dungeon tillhör en grupp som har andra attraktioner oxå - dvs. Madame Tussauds, Sea Life och London Eye.
 
Nu var det dax att åka till Hammersmith där Jane skulle köpa varsin Giggling Monkey till henne och mor. På väg tillbaka till Westminster underground gick vi förbi den souvenirbutik där jag köpte mössorna till kidsen och då passade jag på att köpa en mössa till mig oxå. Eftersom jag inte ville ha en likadan som Michelle (tycker den är för skrikig i färgen) köpte jag en vit mössa med vita öron med svart foder (även fodret i mössan är svart). Jag passade oxå på att köpa en till mössa till Marco - så han har att byta med.
 
Framme i Hammersmith skyndade vi oss till Argo's och det visade sig att de hade Giggling Monkey i lager och Jane köpte två stycken. Vi testade dom och när vi sett att de fungerade la vi dom i en plastpåse och kartongerna fick affären behålla (de var så stora så vi hade inte fått plats i resväskorna). Nu skyndade vi tillbaka till Hammersmith underground och åkte tillbaka till Paddington och hotellet. Under vår tripp hade vi bestämt oss för att istället för att äta på en snabbmatsrestaurang så skulle vi gå till en riktig restaurang. Först kollade vi på ett ställe som hette Steak House - men det visade sig att en bit kött kostade nästan £20 - och det var bara för köttet - sedan tillkom tillbehör och dricka. Vi kollade oxå en annan restaurang - Garfunkels - och de hade även de en bit kött - men där kostade det £12.95 för kött och tillbehör och sedan fick vi betala extra för dricka. Helt klart billigare alternativ.
 
När vi dumpat det vi köpt + hämtat Marco började vi gå mot stationen och Marco frågade om vi skulle äta på Burger King, McDonald's eller Chicken Cottage. Vi sa att eftersom han inte ville ha snabbmat hade vi bestämt för att äta på en riktig restaurang - han blev överlycklig. När vi kom in blev vi visade till ett bord och vi fick in menyer. Jag bestämde mig snabbt för bit kött med "chips" och det valde även Jane och Marco. Michelle tog kycklingfilé med "chips". Servitrisen konstaterade precis innan hon gick att vi skulle ha köttet medium och jag skyndade mig att säga att mitt kött skulle vara "well done" och då förklarade hon att köttet var så tunt så det bästa var att det stektes medium. Jag gick med på det och hoppades verkligen på att det inte skulle vara blodigt - jag vill absolut inte få blodsmak i munnen. Vi beställde oxå dricka - Michelle, Jane och jag tog apelsinjuice och Marco ville ha en cider. När vi fick in vår dricka visade det sig att Marco tyckte cidern smakade gamla äpplen och lät Jane smaka för att hon skulle bekräfta det. Nu visade det sig att Jane tyckte den var god och hon bytte med Marco.
 
Michelle var den som fick in sin mat först och det såg riktigt gott ut - men när min tallrik kom in såg jag meddetsamma att mitt kött var väldigt blodigt. Jag fick lite panik men bestämde mig för att smaka på det innan jag pratade med servitrisen. Jag har aldrig ätit halvstekt nötkött - men alltid varit rädd för att få blodsmak i munnen. Nu visade det sig att det smakade gott och jag bestämde mig för att inte säga till - men jag kommer aldrig äta det igen - om jag betalar dyrt för kött vill jag ha det genomstekt.
 
När vi hade ätit och suttit en stund för att smälta maten bestämde vi oss för att betala och sedan fortsätta det vi planerat. Servitrisen kom med notan och påpekade två gånger för oss att summan var utan dricks. Jag tyckte vi betalat tillräckligt mycket för maten + att jag inte tyckte servicen var på topp - så jag sa till de andra att vi struntade i dricks. Ja, vi betalade lite dricks - £0.25. Snålt - jag vet - men överlever =O)
 
Jane och Marco skulle gå till hotellet och Michelle och jag skulle åka till Tower Hill för att gå till Tower Bridge. När Michelle och jag var i London i september tog vi kvällsbilder på Tower Bridge - men när vi kom till hotellet visade det sig att Michelles minneskort lagt av och hon fick inga bilder på bron. Vi hade inte tid att åka tillbaka till Tower Bridge på kvällen eftersom tunnelbanorna stängt när McFly-konserterna var slut. Nu blev det en snabbtur eftersom det var svinkallt.
 
När vi kom tillbaka till hotellet ordnade vi med personalen så att vi checkade ut det ena rummet kl. 13.00 istället för 10.00 Vi fick betala en liten slant - men det var det värt. Innan det var dax att träffa John Blund pratade vi igenom vad som skulle hända på onsdagen. Marco hann knappt lägga huvudet på kudden innan han somnade och jag satte mig en stund vid datorn.
 
Ps. Jag ljög om att jag inte köpt några nyckelringar inne i London - jag köpte tre nyckelringar när vi besökte London Eye.