Här kommer det sista från London. Bilder på det jag har köpt - både från april-resan och september-resan.


Pennor - de är skitsköna att skriva med - köpta i april på vår första Londonresa.
Foto: Yvette Mårtensson


Nyckelringar köpta i april - Paddington Bear är köpt på Paddington Station i en Paddington Bear-affär (inte på flygplatsen), den fyrkantiga är köpt på Madam Tussauds (man blev fotad när man satt i en taxi i en rundtur), den lila avlånga och den med London-bokstäverna är köpt vid London Eye, den med snaran, tången, råttan mfl. är köpt vid London Dungeon, de tre nallarna är köpta i souvenirbutiker.
Foto: Yvette Mårtensson


McFly-merchandise 2013 - program, t-shirt och hoodie - köpta i april
Foto: Yvette Mårtensson


McFly-merchandise 2013 - posters - köpta i april
Foto: Michelle Mårtensson

Välgörenhetsarmband från Teenage Cancer Trust - köpta på Topman i september.
Foto: Yvette Mårtensson

Royal Albert Hall-nalle och Royal Albert Hall-program - köpta i september
Foto: Yvette Mårtensson


Englandspennor köpta i september - supersköna att skriva med och de ska väl räcka fram till nästa gång vi besöker London.
Foto: Yvette Mårtensson


Hogwarts Hufflepuff House Pen - köpt på Hamley's i september
Foto: Yvette Mårtensson

Nyckelringar köpta i september- de fyra uppe i vänster hörn (Tatty Teddy & Co) är köpta på Hamley's - de andra är köpta i souvenirbutiker.
Foto: Yvette Mårtensson


Steiff-djur - köpta på Hamley's i september. Den lilla musen köpte jag till Amazing.
Foto: Yvette Mårtensson


McFly's 10 års-anniversary-program + anniversary-wrist band - köpta i september.
Foto: Yvette Mårtensson


T-shirtar köpta i september - de till vänster är deras anniversary-t-shirt - överst är baksidan och nederst är framsidan. De två till höger är inte officiella t-shirtar.
Foto: Yvette Mårtensson


McFly's anniversary-poster 2013 - köpt i september
Foto: Yvette Mårtensson


McFly-poster - inte officell - köpt i september
Foto: Yvette Mårtensson 

Här kommer några bilder från London i september.


 En misslyckad bild på månen som lyser över Tower Bridge.
 2013 09 18
 Foto: Yvette Mårtensson


 Byggnad vid Trafalgar Square by night. En rätt så lyckad bild.
 2013 09 18
 Foto: Yvette Mårtensson


 Misslyckad bild på ett av lejonen som finns vid Trafalgar Square - fel inställning på ISO.
 2013 09 18
 Foto: Yvette Mårtensson


 Big Ben by night.
 2013 09 18
 Foto: Yvette Mårtensson


 Misslyckad bild på Houses of Parliament eller Westminsterpalatset.
 2013 09 18
 Foto: Yvette Mårtensson


 Ett häftigt hus på Praed Street - mitt emellan Tesco Express och Tune Hotel.
 2013 09 19
 Foto: Michelle Mårtensson


 En duva som Michelle träffade vid Bayswater. Hon måste bara föreviga duvor.
 2013 09 19
 Foto: Michelle Mårtensson


 På väg mot Toys R Us som ligger i Whiteleys köpcentrum i Bayswater.
 2013 09 19
 Foto: Michelle Mårtensson

Här kommer några videofilmer från London i september.


En fontän som finns i närheten av City Hall och Tower Bridge.
2013 09 18
Video: Yvette Mårtensson


Tunnelbanetåg
2013 09 19
Video: Yvette Mårtensson


Har visat denna videosnutt på FB - men min lilla Monkey är så söt så det går att titta på snutten igen.
2013 09 19
Video: Yvette Mårtensson

Fontänen vid Trafalgar Square

2013 09 19

Video: Yvette Mårtensson


Grattishälsningar till McFly på en stor filmduk i Royal Albert Hall.
2013 09 19
Video: Yvette Mårtensson


Michelle får sin första tatuering - texten "Stay positive - Danny Jones".
2013 09 20
Video: Yvette Mårtensson


Min första tatuering - en del av texten från McFly's låt The heart never lies.
2013 09 20
Video: Michelle Mårtensson

En figur som spelade vid Piccadilly Circus
2013 09 20
Video: Yvette Mårtensson

Video på Tom Fletcher som sjunger och spelar egenskrivna musikallåten "McFly - the musical". Ber om ursäkt för skakningarna i början och som kommer då och då.
2013 09 20
Video: Yvette Mårtensson
 

The heart never lies. Ber om ursäkt för skakningarna. När trummorna kommer in i låten började kameran krångla och drogs mot ett håll - tror fenomenet kallas för "kamerans dragningskraft mot snygga muskler".
2013 09 20
Video: Yvette Mårtensson

Denna lucka sitter på väggen under TVn på vår rum. När vi var här i april såg vi luckan - men vi kollade aldrig vad som fanns bakom. Under denna vistelse kollade vi vad som hände när man "Pushade".
Foto: Yvette Mårtensson


Själva luckan kan användas som skrivbord och att det fanns två stickkontakter under luckan - ja, det visste vi inte. När vi besökte hotellet i april hittade vi bara en kontakt och det var irriterande med tanke på att vi hade mycket med oss som behövde ström och det orsakade att när något var på laddning i kontakten på rummet så gick vi ner i hotellets uppehållsrum med datorerna. I deras beskrivning står det så här om alla rum: "3 power sockets on the wall (3pin, 220-240V, 13A)". I april hittade vi som sagt var bara en och denna gången bestämde vi oss för att hitta dom andra två och det gjorde vi när vi "Puschade" på luckan. Det gäller att undersöka och "Puscha" på allt som går att "Puscha" =O)

Foto: Yvette Mårtensson


Tattoo Studio - på 103 Praed Street i Paddington. Ligger mitt emellan Tune Hotel och Paddington Station.
Foto: Yvette Mårtensson


Heathrow Airport - terminalens incheckningsautomater (som fungerade).
Foto: Michelle Mårtensson


Toto med sin nyadopterade lillebror eller lillasyster.
Foto: Michelle Mårtensson


Vänthallen för transittåget.
Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Supergott - det bästa med British Airway =O) (i och för sig är kycklingwrapen godare).
Foto: Michelle Mårtensson


Toto på flygplanet - han skulle egentligen sitta i väskan under framförvarandes stol - men Michelle smög upp honom ändå.
Foto: MIchelle Mårtensson


Toto sitter och väntar på att bagaget ska komma.
Foto: Michelle Mårtensson


Supergod och supervarm hamburgare - köpt i bagagehallen på Kastrup flygplats.
Foto: Michelle Mårtensson


Michelle väntar på Öresundståget på perrong C - tåget mot Hässleholm.
Foto: Yvette Mårtensson


Vårt bagage på perrong C.
Foto: Yvette Mårtensson


Perrong C
Foto: Michelle Mårtensson


My Giggly Monkey ville inte ligga gömd i väskan under tågresan.
Foto: Yvette Mårtensson


Michelle hade oxå en apa i sin väska - den ville heller inte vara gömd under tågresan.
Foto: Michelle Mårtensson


Michelle med sin älskade bok.
Foto: Yvette Mårtensson


Toto & Co på Pågatåget mot Perstorp.
Foto: Michelle Mårtensson

Här kommer då det sista skrivna från vår McFly + Londonresa. Det kommer även bilder från sista dagen och sedan kommer det ev. fler bilder + filmsnuttar. Om jag har avslutat mitt FB-konto innan det läggs ut - ja, då får ni själv hålla koll när det kommer.

Vi hade satt klockan till ringning sju - men jag vaknade redan klockan sex. Halv nio hade vi fixat till oss och nu var det dax att äta frukost och även idag blev det Subway.
 
Strax före klockan tio checkade vi ut och när vi skulle lämna tillbaka nyckelkortet såg jag en reklamlapp om att man kunde boka en "Shuttle" och åka från Paddington till Heathrow på ett billigt sätt. Att ta taxi kostar ca £56/bil och att ta Heathrow Express kostar £20/person och med detta transportmedel skulle det kosta £12/person. Killen i receptionen ringde till företaget för oss - men det visade sig att de var fullbokade och de rekommenderade att man bokar dagen innan. Nu fick det bli Heathrow Express och på så sätt slapp vi åka rulltrappor med tunga väskor. När vi kom till Paddington station köpte vi biljetter och sedan var det bara att kliva på tåget - ingen väntan och det kändes bra.
 
När vi kom till Heathrow bestämde vi oss för att vi inte ville dra på våra tunga väskor och bära våra tunga handbagageväskor så vi tog en bagagevagn och det var så mycket lättare. Vi tog hissen upp till avgångshallen och där vägde vi våra väskor. Sedan checkade vi in via en automat och denna gången gick det hur bra som helst. Vi tog våra boardningpass och gick till incheckningsdisken och när det var vår tur så fick vi besked på att vi måste vänta till klockan ett innan vi kunde checka in.
 
Vi satte oss på en bänk och började jobba med datorerna - eftersom vi reggat oss som medlemmar på Heathrows hemsida så fick vi 1½ tim gratis Internet och vi fick tiden att gå fram till klockan ett och det var dax att checka in. Incheckningen gick snabbt och när vi kom till säkerhetskontrollen var det lång kö - men ändå gick det snabbt. Att det gick snabbt berodde på att den kvinnliga säkerhetskontrollanten kallade upp alla kvinnor och vi fick gå igenom säkerhetsbågen före alla karlarna. Självklart en höjdarservice - men det är inte säkert gubbarna tyckte det.
 
Efter säkerhetskontrollen började vi leta efter något ställe att äta på - men de som hade mat till hyfsade priser hade bara torra mackor som hade konstiga röror på och de kostade £3.99. Till sist valde vi att äta på Starbucks.
 
När vi hade ätit gick vi till den gate där vi trodde vi skulle vara och satt där ett tag - ja, vi fick vänta i tre timmar efter att vi kommit igenom säkerhetskontrollen - men då är även tiden inräknat när vi gick till gaten. Det visade sig att vi inte skulle vara vid den gaten som vi satt vid och fick ta en transit från den terminal där vi var till den terminal där flyget gick från.
 
Vi fick boarda planet nästan direkt efter att vi kom till gaten och det är lite dåligt att de inte informerade tidigare om vilken gate planet gick från för som det var nu fick vi stressa till rätt terminal och rätt gate. Hade hellre suttit vid gaten och väntat än att behöva stressa och sedan gå på direkt.
 
Ingen av oss fick fönsterplats men det var bara att acceptera. Den som fick fönsterplatsen var en dansk kvinna som trodde hon kunde perfet engelska - ja, det lät så på henne när vi flugit en stund och personalen kom med något att äta och dricka.
 
När planet hade landat och det var dax att gå av planet bestämde vi oss för att ta det lugnt och vänta tills den stora "jag-måste-av-planet-först"-rusningen var klar. Det känns som om att alla passagerare ska iväg på en och samma gång och det är stört omöjligt att komma av planet. Nu hade vi sådan tur att en engelsk snubbe som satt bakom oss var så snäll så han släppte ut oss.
 
Nu var det dax att hämta väskorna och för att komma till den delen av flygplatsen gick vi igen passkontrollen och sedan åkte vi rulltrappa ner till bagagehallen (tror jag det heter). Vi fick vänta ca femton minuter innan väskorna dök upp och när vi hade placerat dom på en bagagevagn var det dax att ta Öresundståget till Hässleholm. Det visade sig att vi fick vänta en timme och vi bestämde oss för att ta något att äta innan vi gick iväg. Det blev en supergod (men skitvarm) hamburgare.
 
När vi ätit gick vi ner till den perrong som vårt tåg skulle gå ifrån och där fick vi vänta ca 30 minuter och när tåget stannat hittade vi bra platser att sitta på. Framme i Hässleholm fick vi vänta på tåget till Perstorp i ca 15 minuter. Under tiden som vi väntade på tåget ringde jag till Marco och det visade sig att han var i Åstorp - men han skulle vara hemma innan vi kom hem.
 
Framme på stationen i Perstorp hoppade vi av tåget och då stod Jane och mor och väntade. När vi gick hem (tar ca 3 minuter) berättade mor att huset hade sålts och det kändes skönt. Mäklare hade ringt till min mor i torsdags och sagt att hon fått ett bud på huset - men att om inte papperna skrevs på torsdagen så köpte han ett annat hus. Hon meddelade oxå att han var beredd på att ge 585.000:- (vi hade satt 595.000:-) och min mor tyckte det blev bra. Idioten hade sagt till mäklaren att hon kunde godkänna 550000:- men det var ju bara dumt att förlora pengar på skitet. Eftersom jag inte var hemma var det bara Idioten som skrev på och mäklaren skulle skicka köpekontrakten till mig för påskrivning. Den 30:e september ska vi skriva de sista papperna på skitet.
 
Mor och Jane berättade att Marco hade ringt till Idioten för att be om pengar till en husvagn. Han fick ett nej och motiveringen var att han hade haft räkningar för 24000:- i slutet av augusti och han hade inte haft pengar under hela september. Han hade sagt till Marco att det var räkningar för huset - men det kan han glömma - med tanke på att han inte har haft matkostnader för varken oss eller katterna och vi har aldrig haft omkostnader för själva huset för den summan. Enligt mina uträkningar hade han inte räkningar för mer än 2000:- (max 3000:-). Marco hade oxå frågat om Idioten kunde fixa ett par skyddstofflor till honom - men även där blev det ett nej - eftersom han inte hade råd. När Marco hade frågat om han inte kunde plocka ut ett par via jobbet så svarade Idioten att det kunde han inte för Marco jobbar inte på Esab. Nej, det gjorde han inte förra gången heller när Idioten fick ut en rekvisition och tog hem skor till Marco.
 
När Jane och mor hade åkt hem packade jag upp nästan allt och sedan var det bara att gå och lägga sig.  Ja, Michelle och jag tittade på McFly's koncert som sändes live via Internet och sedan var det dax att nanna kudden.

Riktig närbild av Big Ben - har lyckats få tag på en superduperkamera som kan zooma in ordentligt.
Foto: Yvette Mårtensson


Houses of Parliament eller Westminsterpalatset - är en byggnad där Storbritanniens parlament har sitt säte. Palatset upptar en yta av omkring 3,25 hektar - är 275 meter långt och 90 meter brett. Det finns tre asymmetriskt placerade stora torn av olika form - mittornet 91 meter högt, klocktornet Elisabeth Tower i norr som är 97 meter högt och Viktoriatornet i sydväst som är 102 meter. Det finns även en rad småtorn - strävpelare som inte är helt symmetriskt placerade. Byggnadens material är dolomit från Yorkshire. Dolomit är ett mineral bestående av kalciummagnesiumkarbonat. Dolomitmarmor är vit till färgen med gulbruna flammor.
Foto: Yvette Mårtensson


Ett avspärrat Downing Street. 1989 uppfördes stora svarta stålgrindar vid ingången till gatan för att skydda premiärministern mot terroistattacker - speciellt från Provisional IRA. Innan dess var det möjligt för allmänheten att använda sig av Downing Street som en genväg till St James Park. Under 2003 förstärktes grindarna och säkerheten. Har letat efter information om vem som får lov att gå in på Downing Street - men har tyvärr inte hittat det.
Foto: Yvette Mårtensson


Svarta stålgrindar som hindrar att man går in olovandes på Downing Street.
Foto: Yvette Mårtensson


Skyltar som informerar vad som gäller för Downing Street.
Foto: Yvette Mårtensson


"Another year over, and we’re still together
It’s not always easy but McFly’s here forever"
Text från The heart never lies som är McFly's trettonde singel. Den släpptes den 22 oktober 2007.
Skriven av Tom Fletcher
Foto: Michelle Mårtensson


Love is easy - ekvationen de använde på singelomslaget.
Foto: Michelle Mårtensson


Michelles första tatuering - "Stay positive" och sedan Danny Jones autograf undertill. Dessa ord skrev Danny till Michelle när vi träffade McFly i april 2013
Foto: Yvette Mårtensson


Love is easy - ekvationen de använde på singelomslaget.
Foto: Yvette Michelle Mårtensson


Utsmyckning på en husvägg på Regent Street i Piccadilly Circus. Skithäftigt med bilar på rad på en vägg.
Foto: Yvette Mårtensson


Bilarna i närbild.
Foto: Yvette Mårtensson


En figur som spelade musik (kommer en videosnutt i ett senare inlägg). Rätt så häftig.
Foto: Yvette Mårtensson


Vårt rum - från dörren och in. Vi fick ett rätt så mycket mindre rum - men det gick det oxå. Huvudsaken är att det är rent och fräscht och det viktigaste är att det inte finns vägglöss på hotellet - det hade varit en mardröm.
Ps. Titta inte på vårt tillfälliga stök
Foto: Yvette Mårtensson


Vårt rum från min sida av sängen och ut mot dörren. Usch, vad det ser hemskt ut med stöket =O)
Foto: Yvette Mårtensson


Min middag från Burger King - King of the day - en Bacon Double Cheeseburger-meny. Fick min meny på ca 1 minut = snabbmat.
Foto: Yvette Mårtensson


Royal Albert Hall (RAH) - är ett konserthus i stadsdelen South Kensington i London. Det är uppkallat efter prins Albert - drottning Victorias gemål och invigdes den 29 mars 1871. Under 1890-talet startade dirigenten sir Henry Wood sina populära Promskonserter i Albert Hall. De är hålls de än idag under sommaren, med den pampiga avslutningskonserten för säsongen - Last Night of the Proms - i september. Det är inte bara evenemang med klassiskt musik - många pop- och rockkonserter har också hållits där genom åren - bland annat hölls Eurovision Song Contest i 1968. Åren 1969-1988 hölls Miss World i Royal Albert Hall.

McFly firade sina 10 år som band på RAH med fyra konsterter - 19:e, 20:e, 21:a och 22:a september 2013. Detta bestämde dom när dom precis startat McFly.
Foto: Yvette Mårtensson


British Airway flyger över RAH
Foto: Yvette Mårtensson


Bild över en stor del av RAH – från den plats där vi skulle sitta under fredagens konsert.
Foto: Michelle Mårtensson

Har snott en bild från Royal Albert Hall. Vi hade platserna vid den översta ensamma gröna pilen och Michelle fixade biljetter till platserna vid de två gröna pilarna.


McFly & f.d Busted – från längst upp – Tom Fletcher, James Bourne, Danny Jones, Matthew Willis, Dougie Poynter
Foto: Michelle Mårtensson


Harry Judd – Trummis
Foto: Yvette Mårtensson


Harry Judd – Trummis
Foto: Yvette Mårtensson


Tom Fletcher - Gitarr, ukulele, piano, sång
Foto: Yvette Mårtensson


Tom Fletcher - Gitarr, ukulele, piano, sång
Foto: Yvette Mårtensson


Dougie Poynter - Bas, orgel (RAHs), sång
Foto: Yvette Mårtensson


Dougie Poynter - Bas, orgel (RAHs), sång
Foto: Yvette Mårtensson


Danny Jones - Gitarr, munspel, sång
Foto: Yvette Mårtensson


Danny Jones - Gitarr, munspel, sång
Foto: Yvette Mårtensson


Buss 79 till Acton
Foto: Michelle Mårtensson


Vi hoppade av i Bayswater och tog tunnebana till Paddington.
Foto: Yvette Mårtensson

OBS!!! VARNING INLÄGGET ÄR LÅNGT OBS!!!

Idag begav vi oss ut på vift strax efter åtta och vi började med att besöka Subway. Det visade sig att de inte hade bröd som var klart – ja, förutom tunnbröd och det ville vi inte ha. Det skulle dröja ca tjugo minuter innan det skulle bli klart så vi valde att vänta med frukosten.

Eftersom vi skulle vänta med frukosten gick vi till Paddington Underground och tog tunnelbanan till Westminster Underground där vi skulle besöka 10 Downing Street. Det tog ett tag innan vi hittade gatan – men väl framme blev vi besvikna – VI FICK INTE GÅ IN PÅ GATAN. Det är superhård bevakning med höga metallstaket och poliser med vapen. Det stod på en skylt att om man skulle in på Downing Street så skulle man visa pass och då Michelle inte hade sitt pass med tyckte vi inte det fanns någon anledning att fråga om vi fick gå in med bara hennes id-kort. Att jag hade mitt pass med mig berodde på att jag inte hade ett giltigt ID-kort och skulle vi av någon anledning bli stoppade och jag inte kunde legitimera mig kunde det bli problem. När vi gick från hotellet hade vi absolut inga tankar på att man skulle behöva visa pass för att titta på den engelska premiärministerns dörr – men en sak är säkert – om han vill titta på min dörr så ska jag se till så han måste visa pass.

Efter att ha tagit några bilder på gatuskylten, poliserna och skylten som talade om att man skulle visa pass så gick vi tillbaka till Westminster Underground och åkte tillbaka till Paddington. Nu hade Subway färdiga bröd och vi kunde äta vår sena frukost. Även idag blev det en Mango Chicken och då som ett Deal Meal – dvs. Subwaymacka, dricka och en kaka.

När vi hade ätit var det dags att bege sig till Tattoo Skulls – den tatueringsstudio som vi valt att göra de tatueringar som vi planerat göra. Studion ligger i källaren hos en frisörsalong och när vi kom in i salongen sa en av frisörerna att de snart skulle hjälpa oss. Michelle sa att vi skulle träffa tatueraren och när han dök upp fick vi följa med honom ner i hans studio. Tatueraren heter Gustavo Emanates och kommer från Argentina – men han pratar perfekt engelska och han är en supertrevlig prick. Vi började med att visa Gustavo vad vi hade tänkt och han ritade av motiven på ett speciellt papper och sedan plockade han fram allt han behövde använda. Michelle fick börja och när båda hennes tatueringar var klara var det min tur. Gustavo föreberedde för mina och vi började med The heart never lies-texten och sedan gjordes Love is easy-ekvationen. På texten började han vid handleden och det gjorde skitont och jag trodde ärligt att det skulle göra mindre ont ju längre upp på armen han kom – men ack vad jag hade fel. Jag ville inte vara en mes och säga att han skulle sluta efter de två första orden för det hade sett konstigt ut om det hade stått ”together” och undertill ”forever” + att Gustavo sa till Michelle att hon hade en ”cool mum”.

När även mina tatueringar var klara fick vi lite råd och föreskrifter om hur de skulle skötas och han tyckte att vi skulle gå till Sainsbury’s och köpa plastfolie som vi kunde lägga om tatueringarna med. För er som inte har tatuerat er så är det något tatuerare lägger om tatueringar med för att skydda den. Efter ett tag plockar man bort plasten, tvättar av tatueringen och sedan smörjer man in den med Helosansalva. Det varierar hos olika tatuerare hur länge man ska ha på plasten – men Gustavo sa ca 1½ tim och sedan tyckte han att vi skulle lägga på ny plast som skydd när vi skulle på konserten. Han menade på att det blir varmt och när det är trångt så gnider sig folk mot tatueringsstället. Ja, så är det i vanliga fall på en McFly-konsert – men på en konsert på RAH har man ju sin egen plats och då blir det inte den närheten. Visst det blev varmt – men då tänkte vi ta av våra hoodisar.

Vi var hos Gustavo i 2 timmar och 45 minuter (hade tid kl. 10.30 men var på plats kl. 10.15) och det sista vi gjorde var att betala.

Gustavo var väldigt intresserad av Sverige och han ställde många frågor om vårt land. När jag sa att min text-tatuering var ”beautiful” frågade han vad det hette på svenska och vi svarade vackert. Han testade säga ”vackert” och han var riktigt duktig på det. För er som undrar om hygienen hos en engelsk tatueringsartist så kan jag bara säga att Gustavo var väldigt noga med hygienen och han hade intyg från hälsovårdsmyndigheterna på att han var godkänd. Kan verkligen rekommendera Gustavo Emanates om ni skulle få för er att åka till England för en tatuering.

Nu var det dags för lite andra aktiviteter och då bl.a Hamley’s . Vi kan inte åka till London utan att besöka Hamley’s ett par gånger och detta bara för upplevelsens skull. Det är en härlig känsla att komma in i denna stora leksaksaffär där personalen står överallt och demonstrerar leksakerna. Det gör verkligen allt för att locka kunderna att köpa – men på samma gång säljer de inte dyra leksaker om det finns något billigare som passar kunden bättre. Vi kan ta Steiff som ett exempel – det är dyra gosedjur som föräldrar gärna köper till sina barn – men som Hamley’s-personalen gärna avråder och visar ett billigare alternativ. En snubbe ville köpa en stor vit Steiff-tiger till sin dotter och en kvinna i personalen föreslog en billigare – men nästan lika stor och likadant tiger till en fjärdedel av Steiff-tigerns pris. En liten tjej på 2-3 år struntar i om det är en tiger som kostar £80 eller £20. Pappan berömde Hamley’s personal för att de tänker på kunderna istället för på att sälja så dyrt som möjligt.

Nu blev det så att vi köpte några smågrejor på Hamley’s – ja, vi kunde bara inte låta bli. Michelle hittade en liten siames som hon valde att ge morfar. Det är kanske inget som han bryr sig om – men Michelle tyckte han skulle ha en lättskött katt. Det kommer bilder på allt det som jag köpt under vår tripp – men ni får vänta till sista inlägget. Kanske inte snällt – men ibland känner jag för att vara stygg.

På väg tillbaka till hotellet stannade vi till vid en snubbe som sålde souvenirer och självklart måste vi handla lite med oss till Sverige. Har upptäckt att det är roligt att byta nyckelringar ofta och i London finns det många roliga och häftiga sådana – alltså passade jag på. Pennor är en annan sak jag köpte – eftersom de är så sköna att hålla i och spetsen på bläckpennorna skriver skönt. Låter kanske löjligt – men jag tycker att det är så och då gällde det att passa på. Det blev också en tur inom Tesco i Piccadilly Circus och då de hade Coca Cola Cherry var det bara att köpa med sig några till hotellet (vi visste inte om de hade fler på Tesco i Paddington). Hittade också något gott som jag kunde ta med hem till min far och Marco – varsin stor burk med chokladpraliner.

När vi var på väg tillbaka till hotellet i Paddington såg jag en liten söt nyckelring med en nalle och självklart blev det en tur inom den souvenirbutiken också och det blev ytterligare några nyckelringar och pennor. Michelle har letat efter en speciell sorts plånbok och nu äntligen hittade hon en. Det skulle vara en med motiv från England  och det hade denna + att den hade ett överkomligt pris.

Tillbaka på hotellet tvättade vi av våra tatueringar och smorde in dom med Helosansalva. Jag stoppade också burken med salvan i väskan så att vi kunde smörja in dom då och då under kvällen. När vi vilat en stund var det dags för middag och det blev Burger King. De flesta Burger King och McDonald’s i England har det så att man beställer på bottenvåningen och sedan äter man på andra våningen. Det hände en komisk sak och det var att jag fick min mat utan någon fördröjning – men Michelles kycklingburgare dröjde 1 minut och tjejen som vi beställde av bad om ursäkt minst femton gånger för att den dröjde. Vi berättade för henne att i Sverige kan man ibland få vänta 15 minuter på maten och hon trodde inte sina öron. De har som mål att snabbmat inte ska dröja och hon tyckte att 1 minuts fördröjning är för lång tid. När vi hade satt oss började ett barn gråta hjärtskärande och det var rätt så intressant att se de andra gästerna – ingen reagerade och blev irriterade – alla skötte sitt. Jag kan bara säga att jag reagerade – men inte så att jag blev irriterad utan jag blev illa berörd och ju mer det här lilla barnet grät ju mer gråtfärdig blev jag – jag hade verkligen svårt för att hålla tårarna borta och jag fick kämpa för att inte Michelle skulle se det. Barnet var kanske mellan åtta månader och ett år och det skrek inte för att det inte fick en glass eller för att det inte fick hoppa i bollhavet – nej, det skrek förtvivlat och inget som föräldrarna gjorde hjälpte det lilla barnet.

När vi hade ätit åkte vi tunnelbana från Paddington Underground till South Kensington Underground och vi gick den långa vägen till RAH och vi var lika förväntansfulla som vi var igår. Väl framme vid RAH gick vi över till Albert Memorialstatyen som ligger på motsatta sidan av RAH. Jag hade bestämt mig att jag skulle ha ett foto på RAH och vi hade aldrig klarat av att ta det om vi inte hade gått över på andra sidan.

Tillbaka på andra sidan gick vi till ”door 8” – mest för att kolla var vi skulle vara och när vi hade koll på insläppsdörren gick vi till ”door 6” där de sålde merchandise – Michelle skulle köpa ett linne till och när det var gjort skulle hon byta om – men det visade sig vara en superlång kö till toaletten och hon valde att byta om utanför. När vi var på väg till en buske som jag upptäckt och som vi tänkte kunde skydda Michelle så dök en svensk tjej upp som Michelle träffade i London på en McFly-konsert 2012. Vi pratade en stund med henne och hon berättade för mig att hon tyckte det var så häftigt att Michelle har en mamma som också älskar McFly och att jag gör det så mycket så jag följer med Michelle till London två gånger på ett år. Hon önskade att hon också hade en cool mamma.

Under tiden som vi stod och pratade med Emelie dök Sophie och hennes bror Kirill upp (från Israel). Idag hade vi tid att prata med dom en längre stund. Vi stod och pratade om mötet Michelle och jag hade i våras med McFly och då berättade vi om de bajsluktande kattleksakerna som jag virkat till Tom’s och Harry’s katter. Kirill frågade vad det var sorts leksaker och jag berättade att de luktade fruktansvärt och då det visade sig att han har katt lovade jag att virka några och skicka dom till honom – ja, om han alltså gav adressen till Michelle och det lovade han.

Helt plötsligt upptäckte vi att det var dags för insläppet och det var bara att säga hejdå till Sophie och Kirill och innan vi gick blev det kramkalas mellan Michelle och Sophie och helt plötsligt tyckte hon att hon också ville krama mig – som är en supercool mamma som älskar McFly, Harry och tatuerar in McFly-saker på mina armar.

Innan vi gick till vår plats gick vi till baren där Michelle köpte en flaska vatten och ett glas cider. Vi gick till rätt ställe (Cirkel Y, Row 2, Seat 118) och där blev vi visade till våra platser. Väl på plats upptäckte vi att vi hade fått urusla platser och vi kände att kvällen skulle bli en besvikelse. Visst om vi stod upp kunde vi väl se lite av scenen – men det kändes osäkert att stå upp med tanke på att vi inte hade något räcke framför oss och jag fick känslan att jag skulle ramla ner. Om jag satt ner och tjejen som satt på första raden lutade sig fram – ja, då såg jag inget. Vi såg att det fanns lediga platser vid Choir West (där vi satt igår) och Michelle sa att hon skulle skynda sig ner för att kolla om vi kunde uppgradera biljetterna till platser där. Hon försvann och helt plötsligt började de visa den film med gratulationer från kändisar och fans och när den var klar började konserten. Jag tyckte Michelle var borta länge och när andra låten startade och hon inte kommit tillbaka funderade jag på att leta efter henne. Precis innan andra låten var slut dök Michelle upp och hon skrek till mig att jag skulle följa efter henne för hon hade fixat rätt så bra platser till oss. Jag blev superglad med tanke på att tjejen som satt bredvid mig hade långt, stort, svart hår som hon slängde med fram och tillbaka och jag fick håret i ansiktet. När hon stod upp gungade hon fram och tillbaka och körde upp hennes breda röv i ansiktet på mig (ja, jag vågade inte stå upp eftersom räcke saknades och det var långt ner).

Vi skyndade oss ner till bottenvåningen och en RAH-anställd visade oss till våra platser och de var helt underbara. De kostade oss visserligen £12.50 extra – men det var verkligen väl använda pengar. Det bästa var nog när de skulle spela/sjunga Transylvania för då sprang Dougie förbi oss och även idag hade vi inte mer än 50 cm mellan honom och oss. Vi såg hela konserten hur bra som helst och om den var himmelsk igår så var den helt underbart himmelsk idag.

När killarna hade spelat/sjungit sista låten och det var dags att gå ut från RAH såg jag att det stod en ”fire officer” bakom oss och han plockade ut sina öronproppar och sa: ”What a loud noise”. Han tyckte att vi var helt fenomenala som klarade av ljudnivån och att det var fantastiskt att vi inte hade öronproppar och sedan sa han att han bara hade två kvällar kvar. Jag sa till honom att Michelle och jag gärna bytte med honom och det var snudd att han gick med på det.

När vi kom ut från RAH gick vi till den busshållplats som vi hade kollat upp innan konserten och vi tog buss 70 mot Acton och där skulle vi byta till en annan buss. När vi hade åkt en bit och bussen stannade för att släppa på passagerare hojtade Michelle till att vi skulle av. Hon hade sett att vi var i Bayswater och det var ett ställe som vi kände igen alltså plingade vi och hoppade av och därifrån tog vi tunnelbanan till Paddington.

Innan vi gick till hotellet gick vi in på Tesco för att handla något att dricka + KitKat med jordnötssmör och jag passade också på att köpa en extra burk med chokladpraliner till Marco. Det vi handlat skulle packas ner i väskorna och dom hade vi tänkt fixa när vi kom upp på rummet.

Jag hade lite svårigheter med att få plats med prylarna som jag köpt och jag fick pyssla fram och tillbaka innan jag kom på hur det fick bli. Apan skulle jag ha utan kartong i handbagaget och Furbysarna och den dansande Minionen skulle jag ha i resväskan – men eftersom jag ville att de skulle ligga skyddade ville jag ha dom i kartongerna (vet inte hur bagagepersonalen på flygplatserna hanterar väskorna). Tyvärr fick jag inte plats med övriga saker såsom mina kläder och jag fick tänka om. Furbysarna åkte ner i handbagageväskan och jag fyllde upp kartongen med den dansande Minionen med chokladpralinerna som Marco skulle ha + de KitKat och Chruchies som jag köpt till mig. Pralinerna som jag köpt låg i fina plastburkar – men de fick jag lämna kvar på hotellrummet och de till min far hällde jag över i en påse och även den åkte ner i Minionkartongen – alltså fyllde jag upp tomrummet i kartongen och Minionen låg skyddad =O)

Nåja, så småningom var väskorna packade och vi kunde sätta oss framför datorerna en stund och sedan blev det att nanna kuddarna.