Här kommer ett inlägg till i min Englandsreseblogg - men denna gången blir det bara bilder som jag vill visa er. Bilderna är tagna den 18:e och 19:e april.

                                             2013 04 18 - WWF's insamlingsbössa på Kastrup - Danmark.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 18 - En viktig plats på Kastrup - Danmark.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 18 - Gate C 27 - vägen till United Kingdom.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 18 - Is som satt på flygplansfönstrets utsida - kallt - brrrrrr.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 18 - United Kingdom - snart dax att landa.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 18 - Bagageutlämning på Heathrow Airport
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 18 - På väg till Underground mot Paddington.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 18 - Första middagen i Paddington - KFC - Kentucky Fried Chicken.
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Michelle utanför Tesco som ligger mittemot vårt hotell.
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Paddington Underground
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Tunnelbanetåg - Paddington Underground
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Piccadilly Circus
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Piccadilly Circus
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Ripley's Believe It Or Not - Piccadilly Circus
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Piccadilly Circus
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Gatan som Hamley's ligger på
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Många, stora, röda bussar.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Det är trångt på gatorna - det kom buss efter buss, taxi efter taxi - hela tiden.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Kramisar fom Hamley's hade i skylten.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Union Jack-taxi.
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Rosa cykel
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - En liten rosa duva på en skylt.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Kingly Court - ett shoppingcenter som ligger bakom Carnaby Street.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Kingly Court - ett shoppingcenter som ligger bakom Carnaby Street.
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Drop Dead - en klädaffär i London - Michelle har handlat via deras hemsida.

Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Drop Dead - en klädaffär i London - Michelle har handlat via deras hemsida.
Foto: Michelle Mårtensson

2013 04 19 - Under tiden som vi väntade på att Hamley's skulle öppna gick vi på smågator och kollade läget.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - När vi skulle till Harry Potter Studio Tour i Watford Junction åkte vi med BakerLoo line.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - En skylt som visar vilka stationer som kommer.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Vi tog Overground till Watford Junction för att gå på Harry Potter Studio Tour.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Husalfen Dobby's fötter - han har söta fötter.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Michelle har snott Harry Potters glasögon.
Foto: Michelle Mårtensson


2013 04 19 - Michelle & Aragog på väg tillbaka till Paddington
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Michelle fick flyga familjen Weasley's flygande bil - på Harry Potter Studio Tour.
Foto: Harry Potter Studio Tour


2013 04 19 - En skylt som visar vilka stationer som kommer.
Foto: Yvette Mårtensson


2013 04 19 - Undergroundskylt i Piccadilly Circus
Foto: Yvette Mårtensson

Jag har inte skrivit något om London Eye eller visat bilder. Nu kommer det några som vi tog när vi var uppe - de flesta är som Michelle har tagit - mina blev supersuddiga.

Som jag skrivit tidigare så tål jag inte höga höjder och jag blir yr bara jag går upp på en stol. Detta är ett högt hjul - men ändå inte världens högsta. När vi väl stod uppe i en av gondolerna så var det inte så hemskt som jag trodde - jag var till och med så modig så jag tittade rakt ner när vi var på högsta punkten.

Här kommer lite information om London Eye.

London Eye är ett pariserhjul (egentligen ett observationshjul) i London som restes för att fira tusenårsskiftet (1999–2000) Det ligger på Themsens södra sida. The London Eye invigdes klockan 20:00, den 31 december 1999, dock kunde inte observationshjulet öppnas förrän i mars på grund av tekniska problem.

London Eye är 137 meter högt (450 feet) och det motsvarar 64 engelska telefonkiosker staplade ovanpå varandra.

London Eye är den fjärde högsta byggnad i London efter BT Tower, Tower 42 och One Canada Square i Canary Wharf.

London Eyes totala vikt är 2100 ton vilket motsvarar 140000 cyklar eller 1272 svarta taxibilar.

London Eye kostade £75 miljoner.

Det tog 7 år och kompetensen från hundratals personer från fem olika länder att göra London Eye verkligt.

Du kan se runt 40 km (25 miles) från toppen - så långt som till Windsor Castle - om det är en klar dag.

London Eye har 3.5 miljoner besökare per år - det motsvarar 6680 fullbokade British Airways Boeing 747.

London Eye kan transportera 800 passagerare per varv vilket motsvarar 11 London dubbeldäckare.

Varje av de 32 gondoler väger 10 ton vilket motsvarar vikten på 1,052,631 mynt (pund).

Varje varv tar ca 30 minuter och det motsvarar 26 cm per sekund eller 0.9 km (0,6 miles) per timme. Farten är anpassad så att passagerarna kan gå på och av i farten

Omkretsen på hjulet är 424 m (1392 feet).

För att köra hjulet en hel dag på full kapacitet går det åt 500 kilowattimmar.

London Eye är världens fjärde största observationshjul i drift - The Star of Nanchan i Kina som är 160 m, Singapore Flyer i Singapore som är 165 m och Beijing Great Wheel i Peking som är 208 m.

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Yvette Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson

 
Foto: Michelle Mårtensson

Idag handlar mitt blogginlägg om Sea Life i London och har ni tröttnat på mitt skrivande så kan ni sluta läsa nu.

Som jag har skrivit förr köpte vi biljetter till fyra olika sevärdheter (Madame Tussauds, London Dungeon, London Eye och Sea Life) och det blev billigare ju fler vi valde. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om Sea Life eftersom jag inte tog några bilder. Jag körde med min systemkamera och eftersom jag körde med Auto-inställningar var det antingen med blixt och det fick man inte använda eller så blev bilderna suddiga och mörka. Hade jag lyssnat på Michelle och testat på att ta foto med ISO-inställningar så hade jag oxå klarat av att få fina bilder. Nu lånar jag Michelles bilder så ni oxå får ta en tripp in på Sea Life.

Egentligen talar bilderna för sig själv men jag tänker ändå skriva lite.

Vi gick runt rätt så snabbt eftersom jag blev illa till mods när vi gick där inne. Det stod överallt om hur vi skulle hjälpas åt att värna om fiskarna och övriga levande varelser i våra hav och ändå så hade deras visningsobjekt inte några stora tankar att gå i. Visst fanns det de som hade lagom stort att simma i - men de stora djuren så som hajarna, krokodilerna och pingvingerna hade absolut inga stora ytor.

I en tank (akvarie) hade de äggkapslar som skulle bli rockor och i en hade de äggkapslar som skulle bli hajar. De liknade varandra rätt så mycket - men de som jobbade på Sea Life har ju vanan och kunde självklart se skillnad. Bild nio visar äggkapslar från rockor. Rätt så intressant att männsikan har lyckat få fram både rockor och hajar i fångenskap.

Det finns många olika arter av rockan - men det är bara ett fåtal som är farliga för människan - då bl.a Stingrockan som dödar fler människor än vad hajen gör. Det finns en annan rocka som oxå har en tagg som kan döda - men det finns inte så många dokumenterade fall. Rockan och hajen består inte av ben utan av brosk. Jag tycker rockan är ett fint djur och när jag får se undersidan blir jag bara så glad - den är så sööööööööt - se bild 29. Självklart måste ni se filmerna - men speciellt filmen med rockan.

När det gäller sista bilden - en sjöstjärna så hände det en rolig sak när Michelle skulle ta bilden. Det såg ut som om sjöstjärnan gick i en ihålig behållare - det finns en del ställen som har behållare där man kan krypa up i en urholkning (det ser då ut som om man är i ett akvarium) och självklart trodde jag att det var en sådan. Jag kände upp med handen i rundningen som var utstansad och det fanns ingen botten i behållaren. Jag sa till Michelle att hon kunde krypa upp i urholkningen och ta en bild på sjöstjärnans framsida (det som syns är sjöstjärnans baksida) och självklart nappade hon på min idé. Hon kröp ner under och skulle resa sig - men se det gick inte. Hon slog i huvudet i botten på behållaren som fanns ca 15 cm upp. Michelle tog sig ut i friheten igen och var väl inte så glad över att jag - vad hon tyckte - hade lurat henne. Jag kunde inte låta bli att skratta och hon var väl mest glad över att ingen sett henne.

Om ni tittar på sista filmen - den med pingvinerna - så kan ni se en bit in i filmen att en av pingvinerna hämtar en sten och lägger den framför en annan pingvin. Kan det måntro vara en manlig pingvin som friar till fästmön.

Jag tror att jag fått med det viktigaste - annars hojtar ni till genom att skriva en kommentar eller så slänger ni iväg ett mail till mig.

                                                                                      
Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Sjöstjärna - Sea star
Foto: Michelle Mårtensson

Manet - Jelly Fish
Foto: Michelle Mårtensson


Manet - Jelly Fish
Foto: Michelle Mårtensson


Manet - Jelly Fish
Foto: Michelle Mårtensson


Foto: Michelle Mårtensson

Rockägg - Ray egg
Foto: Michelle Mårtensson

Rocka - Ray
Foto: Michelle Mårtensson

Rocka - Ray
Foto: Michelle Mårtensson

Sjöstjärna - Sea star
Foto: Michelle Mårtensson

Sjöstjärna - Sea star
Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Sjöhäst - Sea horse
Foto: Michelle Mårtensson

Sköldpaddor - Turtles
Foto: Michelle Mårtensson

Sköldpaddor - Turtles
Foto: Michelle Mårtensson

Krokodil - Crocodile
Foto: Michelle Mårtensson

Foto: Michelle Mårtensson

Grodor - Frogs
Foto: Michelle Mårtensson

Gentoo-pingviner - Gentoo Penguins
Foto: Michelle Mårtensson

Glad Rocka - Happy Ray

Sjöstjärna - Sea star
Foto: Michelle Mårtensson

Manet - Jelly Fish
Video: Michelle Mårtensson

Glad men blyg Rocka - A happy but shy Ray
Video: Michelle Mårtensson

Gentoo-pingviner - Gentoo Penguins
Video: Michelle Mårtensson

Nu är ni säkert trötta på mitt tjat om London – men jag har material till ytterligare några inlägg.

Som jag nog har skrivit i ett inlägg under tiden som vi var i London så är deras rulltrappskultur annorlunda än vår. I alla undergrounds som vi nyttjade fanns det gott om rulltrappor. När vi skulle med ett tunnelbanetåg åkte man för det mesta två rulltrappor ner och två upp – men ibland blev det en ner och två upp och några gånger två ner – men en upp.

När det gäller deras längd så var jag imponerad (man blir väl alltid imponerad av längden =O) ). Jag har aldrig åkt i så långa rulltrappor som de i London. Ibland fanns det en vanlig trappa mitt emellan rulltrapporna – men ibland fanns det bara rulltrappor. Kan bli lite jobbigt för de som inte vågar använda sig av rulltrappor – men om man tänker efter så finns det kanske inga Londonbor som har rulltrappsfobier.

Som jag skrivit tidigare står rulltrappsåkarna inte i bredd när de åker - man står i höger sida för att ge fri väg till de som har bråttom och de går/springer i vänster sida. Det skulle vi kanske också införa i Sverige.

Nu över till telefonkiosker. Som alla säkert vet så har England röda telefonkiosker. Det finns många av de gamla klassiska kvar – men vi såg även många nya. Något som vi inte har i Sverige är telefonkiosker med Wi-Fi. Vi testade inte hur uppkopplingen var i en kiosk eftersom vi tyckte det skulle vara pinsamt – men kanske testar vi nästa gång vi kommer till London.



 

En annan sak som jag den 24:e april lovade skriva om här i bloggen var den arroganta typen på tunnelbanetåget. Jag har berömt engelsmännen så fort jag kommit åt och skrivit om det både på FB och här i bloggen – men faktiskt så träffade vi en typ som hela han utstrålade både arrogans och elakhet.

Vi såg denna hemska man på onsdagen – dagen före vi skulle åka hem. Vi skulle åka tillbaka till Paddington och jag kan gissa på att vi hade varit och promenerat vid Piccadilly Circus. Vissa tunnelbanetåg var så proppfulla så man knappt fick plats och då var det självklart ståplats man fick – men nu hade vi i alla fall fått varsin sittplats och ”arrogante mannen” satt mittemot mig. Han hade en stor fyrkantig väska med sig med hjul och handtag och den stod mitt i gången. Vid ett av stoppen steg en kvinna på och skulle gå förbi ”arrogante mannen” och eftersom jag satt mitt emot gjorde jag ett försök att göra plats till kvinnan – det vill säga jag försökte dra in mina ben och fötter men jag lyckades inte så bra. Till saken hör att kvinnan var en ljusare negress och ”arrogante mannen” såg att hon kom och att hon ville förbi. Kvinnan gick precis vid mina ben och gick då på sidan och ”arrogante mannen” bara stirrade på henne. När hon hade trängt sig förbi fortsatte ”arrogante mannen” att stirra och sedan börjad han stirra på både Michelle och mig. Han tittade upp och ner och då flera gånger på oss båda. När han stirrat klart på oss fick kvinnan sig en omgång också – uppifrån och ner.

När ”arrogante mannen” tittade på oss var det bara arrogans han visade – men när han tittade på kvinnan såg man både arrogans, elakhet, avsky och hat i hans ögon. I London finns det många nationaliteter och det var väldigt få ”engelska” människor – men ”arrogant mannen” var i högsta grad engelsk och hans blick visade vad han tyckte om ”icke-engelska”.

Här får ni tänka er en bild på en man som är arrogant, elak, avskyvärd och hatisk.

Den 24:e april skrev jag att jag skulle skriva om kattplågaren och det tänkte jag göra idag. Har i och för sig redan visat er bilder på honom – men jag har också en liten filmsnutt som ni kan få se/höra.

När vi anlände till London Eye hörde vi ett (miss)ljud och hörde att det kom från Westminster Bridge. Vi tog bilder på London Eye och fortsatte förbi London Dungeon och Sea Life. V i bestämde oss för att fortsätta över WB för att gå till Buckingham Palace. Vi hade ingen aning om hur långt vi skulle gå men eftersom vädret var bra fortsatte vi att gå.

När vi kom till mitten av Westminster Bridge såg vi var (miss)ljudet kom från och jag hade planer på att filma när han gjorde låtbyte – men det hände aldrig – han bara fortsatte, fortsatte och fortsatte.

Klockan var 10:49 när jag tog bilder på honom och när vi kom tillbaka på kvällen – klockan var då 22:10 – ja, då hörde vi honom igen. Frågan är om han stått där hela dagen eller om det fanns fler ”kattplågare” och de stod i skift.

Den 24:e april skrev jag detta på min tidslinje på FB:
”Tillbaka till hotellet och vi är både varma och trötta. Har hunnit med det som vi planerat - ja, vi har Big Ben och London Eye i mörker kvar - men det tar vi om några timmar. Ni kommer att kunna läsa om vår dag i bloggen - när jag har hunnit skriva den (ska skriva om McFly-konserten först).

Tror det har varit varmare än 23 grader och vi har sett gröna träd och träd som snart kommer att blomma - det var efter konserterna det bästa jag sett.

En sak jag är väldigt fascinerad över är att det inte finns några papperskorgar på tex. underground eller stationer. Läs mer om detta i bloggen senare.

En annan sak jag är fascinerad över är att de flesta engelsmän är väldigt vänliga. Skulle någon knuffa till mig - ja, då säger personen: "Sorry" om jag knuffar till någon - ja, då säger den personen: "Sorry" innan jag hunnit säga det. Det kommer mer om vänligheten i bloggen senare

När vi åkte med Underground tillbaka till Paddington för en stund sedan satt det en arrogant typ mitt emot mig - ja, självklart kan ni läsa mer om det i bloggen.

Annat ni kan läsa om i bloggen är snubben som plågade en katt och ungdomar som inte vågar slå till tågpersonalen. Ni kan oxå läsa om hästen som somnade i tjänst.”

Jag har skrivit om vänligheten i London och jag har skrivit om att det trots avsaknad av soptunnor är rent överallt och jag har även skrivit om Londonbornas stress. Idag tänkte jag skriva om händelsen när vi åkte tåg och tågvärden skällde ut en ung kille.

Det var när vi skulle till Birmingham som detta utspelade sig. Vi satt i lugn och ro och helt plötsligt hörde vi att en kvinna med hög röst sa: ”Silly, silly, silly boy”. Självklart trodde vi att det var en mamma som skällde på sitt barn.

Sedan fortsatte hon: ”Kan du berätta varför du anser att du är så viktig så att du inte behöver ha en biljett”. ”Du har ingen respekt för järnvägen, mig eller för de andra passagerare som har köpt sina biljetter”. ”Nästa station vill jag att du hoppar av”. ”Har du förstått”? ”Shame on you, shame on you”. Sedan fortsatte hon sin runda med att kolla biljetter.

Självklart utspelade sig allt på engelska – men eftersom jag är urdålig på att skriva engelska blev en del på svenska.

Killen som åkte snålskjuts var en kille i 16-17 års ålder och han såg ut att var en stentuff kille. Kan ju säga att hade jag mött honom själv en kväll hade jag ökat på stegen och absolut inte tittat honom i ögonen.  Hur tågvärden vågade skälla ut honom är en gåta för mig och att säga till honom att han skulle gå av tåget och sedan inte kolla honom blev vi förvånade över. Michelle sa att självklart kommer han inte att hoppa av – men se det gjorde han. Han tittade ner i golvet och såg verkligen skamsen ut.

Hade detta utspelats i Sverige hade tågvärden åkt på stryk. Ja, kan ju säga att jag inte tror att denna scen hade utspelat sig i Sverige – för ingen tågvärd hade utsatt sig för fara. Samma dag vi kom hem från London pratade jag med en tågvärd på Öresundståget och när jag berättade om denna händelse sa han att det aldrig hade hänt i Sverige och han var ändå en lång och kraftig karl.

Under våra dagar i London hörde vi aldrig ungdomar som muckade gräl med varandra eller andra.


Biljetterna till Birmingham - tur och retur (Foto: Michelle)


Stationen i Watford Junction - plattformen till Birmingham (Foto: Michelle)


Tåget till Birmingham (Foto: Michelle)


Rugby station (Foto: Michelle)


Birmingham station (Foto: Michelle)

Först hade jag tänkt lägga in lite bilder från när vi var uppe i London Eye – men jag orkade inte sitta och plocka ut bilder idag – alltså skriver jag om det jag har upplevt och sett under vår tur och som jag varit fascinerad över.

Vänlighet
Londonborna är ett vänligt folk och det är hela tiden. Under vår tid i London upplevde jag inte någon ovänlighet. I de affärer vi besökt har kassapersonalen önskat oss välkomna och vissa har även frågat om vi mår bra och sedan när man betalat önskade dom en trevlig dag. Om någon knuffade till mig så kom det meddetsamma: ”Sorry” och skulle jag råka knuffa till någon så sa personen jag knuffade till: ”Sorry” innan jag hann säga det.

Stress
Londonborna är väldigt stressade och allt ska gå fort. Michelle och jag försökte ta det lugnt när vi gick – men vi drogs med i farten och helt plötsligt stressade vi i samma fart. Vi kände det lite som att vi var bromsklossar när vi försökte gå sakta. I rulltrapporna märkte man också att miljön är stressig och det fann inget som hette att man spärrade vägen för dom som ville fram. I Sverige åker man i bredd i en rulltrappa men det är aja baja i London – där står man till höger så att de som vill kan gå förbi. Det hände även att de hade vänstertrafik på gångbanor.

Renhet
Blev väldigt fascinerad över att det inte fanns soptunnor överallt i London. Vid stråket där London Eye, London Dungeon och Sea Life ligger fanns inga soptunnor så långt ögat nådde. Ja, i och för sig hade McDonald’s två vagnar där man kunde slänga skräp – men de låg långt ner och de var väl egentligen till deras matgäster. När vi skulle titta på Tower Bridge stod vi vid City Hall och jag behövde slänga skräp – men inga soptunnor så långt ögat nådde. På stationer, undergrounds eller overgrounds fanns inga soptunnor. Det alla soptunnelösa platser hade gemensamt var att det inte fanns något skräp – det var rent och snyggt.

När vi hade en tom flaska eller ett chokladpapper som skulle slängas fick vi i princip ta med det tillbaka till Paddington och slänga det i de soptunnor som stod på trottoarerna på väg till hotellet. En sak som vi blev förvånade över att vissa dagar ställdes det ut soppåsar, kartonger och annat skräp på trottoaren (i Paddington) och sedan hämtade en sopbil det. Tänk om vi skulle göra så här i Sverige – i och för sig gör vi det – men vi har våra sopor i tunnor =O) Hade vi ställt ut en soppåse hade den blivit stulen =O)

Bilder tagna vid City Hall - ser ni så rent och fint det är.

City Hall