Efter att vi hade fått vår flygbiljettspapper utskrivna var klockan runt nio och det var dags att äta lite kvällsmat. Det blev Fish’nChips för Michelle och en Kingsize hamburgare med chips för min del. När vi ätit tog vi underground till Waterloo – då vårt mål var att ta lite bilder på London Eye och Big Ben i mörker.

Självklart kan jag inget om att använda andra inställningar än Auto på min systemkamera och jag räknade med att behöva använda blixt. Det kändes inte lönt att ta kvällsbilder om man lyser upp allt till dagsljus med en blixt så jag bestämde mig för att testa att ställa in ISO (som Michelle har tjatat på mig om sedan hon började på Estet media) och när jag tog min första bild blev den väl rätt så bra.

När vi kom fram till London Eye tog jag bilder på både London Eye och den allén av träd som går fram till hjulet och som de satt ljus i. Ljusen i både hjul och träd gick i blått och det var skitfint. Jag tog också en bild på ett träd där blommorna blommat ut ordentligt.

Efter att ha tagit många bilder på hjulet gick vi förbi London Dungeon och Sea Life och fortsatte upp på Westminster bridge. Det småregnade och det var verkligen bara smått. Vi tog bilder på London Eye från alla håll och sedan fortsatte vi mot Big Ben. Alla bilder som jag tog under kvällen var jag väl rätt så nöjd med och jag har inte använt blixt på någon.

Precis när vi kommit till slutet av Westminster Bridge mötte vi ett gäng med utklädda människor. Det fanns en vit kanin, en pirat, en Shrek och en fru Shrek. Fru Shrek såg antagligen att vi var ”turister” och att vi hade kameror i händerna för hon gick fram till Michelle och drog henne in till sig och gjorde tecken till mig att jag skulle ta en bild. När jag gjort detta började jag gå – men skulle kolla om Michelle var med mig. Det visade sig att när Michelle skulle gå så sa fru Shrek till henne att hon ville ha £1. Michelle plockade fram sin plånbok och letade fram 8 pence – men se det ville hon inte ha och la tillbaka dom i Michelles plånbok. Jag tog tag i Michelle och vi gick därifrån. Hade fru Shrek envisats hade jag plockat fram kameran och tagit bort bilden – så hon kunde se det.

När vi var klara med att fota Big Ben bestämde vi oss för att gå till Embankment  och ta underground därifrån istället. Vi gick liksom längs Thames och passade på att ta fler foto. Framme vid Embankment underground åkte vi till Paddington och gick tillbaka till hotellet. Nåja, innan vi gick in blev det ett besök på Tesco där vi köpte lite smått och gott som vi ska ha med oss till Sverige. Jag köpte bl.a Coca Cola Cherry som jag blev väldigt förtjust i men som bara säljs i 33 cl burkar i Sverige (i Klippan i alla fall) och den är dyr. En annan sak jag köpte var KitKat med jordnötssmörsmak och den har jag aldrig sett i Sverige och det är synd – snacka om att den är god.

Tillbaka på rummet packade vi ner det vi precis köpt och sedan blev det en stund vid datorerna. När klockan var runt halv två kröp vi ner under täckena och somnade.


London Eye - by night

Allé ner mot London Eye - by night


Blommor på ett träd - by night


Big Ben - by night


Parlamentet - by night


Big Ben - by night


London Eye - by night - en annan vinkel


London Eye och byggnaden där London Dungeon och Sea Life huserar - by night


Big Ben - by night


Michelle tillsammans med Mrs. Shrek - som inte ville ha mindre än £1


Big Ben - by night       

London Eye - by night

Mars - chokladmjölk - ingen höjdare

Klockan ringde sju och när vi hade suttit vid datorerna och bara tagit det lugnt fixade vi till oss och ca tjugo minuter i tio gick vi till Subway där vi åt frukost.

Vi började med att åka till Waterloo och där tittade vi på och fotade London Eye och sedan fortsatte vi över Westminster Bridge. Mitt på bron stod det en säckpipsblåsare i kiltutstyrsel och spelade säckpipa. Jag trodde först att han misshandlade en katt – men det visade sig att han spelade. Jag hade tänkt filma när han spelade en hel låt – men den tog aldrig slut och jag var rädd för att jag kanske skulle vara tvungen att stå där i flera timmar och det ville jag ju inte. Det blev en liten snutt - men den kommer jag att lägga in när jag är hemma och har en bättre dator.

Nu fortsatte vi över resten av bron och det blev några bilder på Big Ben och när vi gick förbi byggnaden där Westminster Underground ligger såg vi en helt underbar syn. En snubbe och hans hund satt och chillade – ja, ni har säkert sett bilden på min FB. Innan vi tog bilden frågade jag om det var ok och det var det.

Vi hade bestämt oss för att kolla läget på Buckingham palace och vi gick dit – det blev en lång promenad men det var rätt så härligt att gå längs St. James park och se alla fina blommor och alla gröna träd.

När vi nästan var framme såg vi den kungliga guarden och det skulle bli vaktombyte på Buckingham palace. Vi tog bilder och Michelle filmade och sedan fortsatte vi fram. Nästan framme såg vi två polishästar som stod och väntade på att det skulle bli dags för ombytet – den ena skulle rida framför och den andra efter – men för tillfället väntade de. Självklart måste vi fota dom och sedan gick vi fram och klappade dom. Den ena polisen berättade om hästarna och han berättade att den svarta hästen med vit bläs heter Ebony och den tyckte inte om andra hästar än den som stod bredvid – men hon älskade människor. Den bruna hästen tyckte inte om hästarna i polisstallet – men när han jobbade gick det bra. Under tiden vi stod och lyssnade på polisen såg vi att Ebony stod och somnade. Huvudet sjönk ner och hon slöt ögonen – sedan ryckte hon till och ögonen öppnades för att efter en stund sjunka ner med huvudet igen och ögonen slöts. Så gjorde hon många gånger – men helt plötsligt fick hon annat att göra då hon skulle eskortera vakterna till slottet.

Vi såg vakterna marschera och det var en bunke vakter i olika storlekar. Där fanns långa, smala och ståtliga och det fanns korta, knubbiga och inte ståtliga. Alla dessa olika storlekar och former avtog lite av tjusningen med det hela. Trodde faktiskt de hade ett speciellt mått på de som ville bli vakter – men där trodde jag fel.

När vi kom fram till Buckingham palace fanns det så många människor överallt så vi tog några bilder och sedan gick vi därifrån. Vi gick tillbaka till Westminster station och tog underground till London Bridge där vi skulle se Tower Bridge. Vi fick gå en bra bit – men då vi suttit still rätt mycket under vår tid i London gjorde det inget =O) Det blev rätt så många bilder och sedan åkte vi till Piccadilly Circus där vi besökte Hamely’s en sista gång. Vi tog några bilder inne i affären och handlade en sista grej och sedan gick vi tillbaka till Piccadilly Circus för att ta underground tillbaka till Paddington. Tillbaka i Paddington gick vi till hotellet – satte oss i foajén med datorerna och när klockan var åtta gick vi upp på rummet för att packa våra väskor. Under tiden vi höll på att packa upptäckte vi att pappret som vi behöver för att hämta ut flygbiljetterna hade försvunnit. Gudskelov hade Michelle sparat mailet hon fick när vi bokade flyg+hotell och vi gick ner i receptionen och killen som jobbade ville hjälpa oss – dvs. Michelle vidarebefordrade mailet till hotellets mail och han skrev ut det till oss.

London Eye

Botten på varjrarna som går upp till mitten på London Eye

Vajrar som går från marken till mitten på London Eye

Mitten på London Eye

Träd med blommor - härligt att se små fina blommor


London Eye - sett från Westminster bridge

Byggnaden där London Dungeon och Sea Life ligger

Vet egentligen vad denna byggnaden heter - men kommer inte på det nu. Michelle säger att det är Parliament

Kattplågaren klädd i kilt

Staty med hästar - fråga mig inte vad den heter - men något namn har den säkert =O)

Big Ben

Toppen på Big Ben - ni kan ju se att vi var där kl. 10.45 am - svensk tid kl. 11.45 />

Hund med husse som chillar vid Westminster

Nedgång till Westminster Station - underground. Please, mind the gap between the train and the platform.

Telefonkiosk i Westminster

Motorcykelpolis

Ambulans - som ni hör är denna tyst - men gud vad de låter hela tiden.

Två polisbilar - strax före St. James park

Träd med blad - mitt emot St. James park

Gullregn (eller något annat) i St. James park

Två poliser med hästar vid Buckingham Palace

Två polis med hästar vid Buckingham Palace

Nya fräscha vakter på väg till vaktombyte vid Buckingham Palace

Polis vid Buckingham Palace

Buckingham Palace

Snubbe som ställde frågor om London Bridge underground till Michelle

Glasbyggnad vid Tower Bridge

Glasbyggnad vid Tower Bridge

Glasbyggnad vid Tower Bridge

Byggnader vid Tower Bridge

Tower Bridge

Platform 9 3/4 på KIngs Cross station


Michelle tillsammans med Hamley's nalle och docka

Michelle tillsammans med stor nalle på Hamley's

A big bird på Hamley's

Michelle tillsammans med en kamel på Hamley's

Alla nallar på denna bild är Steiff - på Hamley's

Idag är det en ny konsert med McFly – men denna gången i Reading. Det tar ca 25 minuter med tåg och det känns skönt att kunna komma tillbaka till hotellet efter konserten istället för att ta in på något Hostel.

Vi gick upp klockan sex och var klara för avfärd strax före klockan åtta och när vi gick förbi Subway på väg till stationen blev det frukost. När vi ätit klart skyndade vi oss till stationen och där köpte vi biljetterna. Tågen går väldigt ofta och vi kom iväg rätt så direkt.

Framme i Reading gick vi in i en affär där allt kostar ”99 p or less” – vi kollade om de hade billiga kuddar och filtar – men det hade de inte. Vi bestämde oss för att gå till Hexagon där konserten ska hållas och när vi kom fram var kl. 09:10. Det hade kommit 11 före oss och när vi gick in genom barriären fick Michelle skrivet 12 på sin hand och jag 13 på min. Att de skriver siffror på händerna är för att man ska kunna lämna kön när man behöver äta, gå på toaletten eller bara gå en runda. Det är två tjejer som kommit på detta system och McFly-fansen är så snälla att de accepterar detta.

Nu stod vi då som nummer 12 och 13 och om vi behövde gå iväg för att äta och det under tiden hade anlänt 50 nya så kunde vi alltså bara traska förbi alla nya. När vi fått våra siffror gick vi för att leta efter en affär som kunde tänkas sälja billiga kuddar och filtar – men tyvärr blev dessa båda saker lite dyrare än vi räknat med. Vi hittade en Primark-butik och där kunde vi köpa 2 kuddar för £3 och fleccefiltarna kostade £2.70 stycket. Nu undrar ni kanske varför jag säger att det tyvärr blev dyrare – det beror på att när det är 30 minuter kvar innan konserten börjar går man till en soptunna och slänger kudde och filt – såvida man inte vill stå och hålla dessa under konserten och det ville vi inte. Kuddarna satt vi på och när solen helt plötsligt försvann var det skönt att kunna ta filten över sig.

Vi gick ifrån 7-8 gånger under dagen och det var skönt att få kissa, äta och framförallt sträcka på benen. Det fanns ett köpcentrum ca 3 minuters gåväg bort och där lånade vi toaletten. Runt två gick Michelle och jag iväg för att äta och det blev Burger King och självklart passade vi på att kissa innan vi gick tillbaka igen.

När vi inte kissade, åt och sträckte på benen satt vi och lyssnade på musik – McFly såklart. Michelle satt och klickade på sitt ägg och jag läste boken om McFly på min läsplatta. Jag hann också med att hålla koll på insidan av mina ögonlock ett par gånger.

En annan sak som vi gjorde var att titta på killarna från The Vamps när de anlände till konserthallen och de tyckte nog om uppmärksamheten när vi hojtade på dom. När sedan McFly anlände blev det mer liv  och killarna vinkade till oss innan de gick in i konserthallen. Vi blev också underhållna av folk som gick förbi och undrade vad vi sysslade med och när de fick reda på att vi satt i kö för att se McFly blev de imponerade över att vi var så lugna och att ingen trampade ner någon.

När det gäller att köa inför en konsert har jag förstått att det kan gå lugnt till eller att folk blir nertrampade. Har läst om Justin Bieber och hans fans – de stod så tätt inför en konsert så en tjej svimmade och istället för att hjälpa henne trampade och sparkade de andra på henne. McFly’s-fansen tog det lugnt och de hjälpte varandra och bara satt och umgicks. En tjej behövde en huvudvärkstablett och då fick hon det av någon som satt i kön, några behövde solkräm och då fick de det av de som hade det. Ja, det var en gemytlig stämning. När det var ca 30 minuter kvar försökte en tjej att smita före alla andra – men självklart accepterades det inte – men det var ingen som skrek eller gormade på henne – nej, de sa bara till henne att hon stod bland de som stått där sedan från kl. 8-9 på morgonen och att det var taskigt att ca 30 minuter före konserten bara glida in på ett bananskal.

Ca 30 minuter kvar gick vi på toaletten en sista gång, slängde kuddarna och filtarna och sedan var det bara att vänta. När det var ca 10 minuter kvar slängde vi våra flaskor med vatten – man får inte ha med sig vätska in och det är för att det säljs dricka inne i konserthallen.

Fem minuter i sju släpptes vi in och då fick vi lämna biljetterna ifrån oss och efter det fick vi varsitt chockrosa band runt handleden. Michelle sa till mig att när hon fått på sitt så skulle hon springa för glatta livet och ta en plats framme vid front row (längst fram) – men det visade sig att vi hamnade framför en dörr där det stod två kvinnor och vägrade släppa in oss. Den ena sa att vi fick vänta i fem minuter och jag har förstått att de räknar om tiden på något konstigt sätt för vi fick vänta i 25 minuter. De släppte in folk från två håll och de som släpptes in från höger fick springa in – men vi som släpptes in från vänster fick gå in lugnt och stilla – två vakter gick framför oss och höll ut händerna. Till sist gick det panik i tjejerna så de sprang förbi vakterna och då tog den ena vakten tag i min arm och det skulle han självklart inte göra. Jag röt till honom: ”Don’t touch me” och sedan slet jag loss min arm.

Eftersom vakterna stoppade oss hade de i höger sida redan ställt sig på front row och Michelle hamnade i second row och jag hamnade bakom Michelle. Jag hamnade på en hög kant och stod med halva foten på golvet och halva foten på den här lilla förhöjningen.

Klockan var tjugo minuter i sju när vi blev insläppta och kvart i åtta började The Vamps spela. När de spelat sina fyra låtar skulle alla deras grejor plockas bort och McFly’s grejor skulle in och de började spela kvart i nio. Ca kvart över tio sa McFly att de spelat sista låten – men det hade de inte. De skulle spela/sjunga ytterligare två låtar – Love is easy och The heart never lies. Precis när de börjat spela The heart never lies vände Michelle sig till mig och sa att hon måste gå ut – hon höll på att svimma. Jag ledde henne genom publiken och när vi kom till en vägg satte hon sig ner och bara försökte andas. En av de kvinnor som skulle släppa in oss och som sa att de skulle göra det inom fem minuter såg att Michelle mådde dåligt och hon skyndade sig ut för att hämta vatten.

När Michelle druckit vatten och hade vilat en stund gick vi utanför och gick bort till det ställe där de sålde merchandise och vi kunde köpa det som vi skulle ha och på så sätt undvika trängseln som hade blivit. När vi var klara och skulle gå – ja, då kom hela högen.

Nu var det bara att gå till stationen och hitta den plattform där tåget gick ifrån. När vi hoppat på tåget hörde vi i högtalaren att tåget gick på den långsamma linjen eftersom de höll på med arbete på expresslinjen och det skulle ta 45 minuter istället för 25 minuter och vi skulle vara framme i Paddington kl. 23:45 – men det visade sig vara fel för när klockan var 23:45 hörde vi i högtalaren att tågvärden bad om ursäkt för att de var försenade – men att vi inom tio minuter skulle vara framme. När klockan var 00:04 rullade vi in på plattformen och en resa som i vanliga fall tar 25 minuter men som skulle ta 45 minuter tog 60 minuter.

På väg tillbaka till hotellet gick vi in på KFC (Kentucky Fried Chicken) och vi köpte med oss varsin chickenwrap. Vi åt maten på rummet och när vi tvättat av oss och borstat tänderna satte vi oss med datorerna och klockan två var det dags att nanna kuddarna och kolla insidan av ögonlocken.

Dagen har varit givande och det var roligt att få se killarna ännu en gång. Hade det gått hade jag gärna gått på ett par extra konserter – men tyvärr måste jag vänta till nästa år.

Hexagon - konserthall

McFly's tour-buss

Mr. Antastic -presenterar McFly

Skylten som sitter ovanför scenen

Tom Fletcher

Tom Fletcher

Danny Jones

Tom Fletcher & Danny Jones

Dougie Poynter

Danny Jones

Harry Judd

Harry Judd

Dougie Poynter

Något roligt vi såg när vi åkte hem på kvällen - vi ska läsa säkerhetsinstruktionerna i häftet som sitter på stolen - men den får inte flyttas. Hur fasiken bär man sig åt?

Sömnen inatt var inte så bra som den varit de andra nätterna. Även om jag somnade snabbt har jag haft ont och vaknat när jag vänt mig. Vaknade också när Michelle körde in ett knä i ryggen på mig och försökte knuffa ner mig från sängen. När klockan var halv sex kunde jag inte somna om igen och jag behövde verkligen gå på toaletten. Jag låg kvar i sängen eftersom jag inte ville väcka Michelle och det hade jag gjort om jag gått upp. Behövde inte ligga sysslolös eftersom jag la datorn i fönstret när vi avslutade dagen och jag kunde gå in och fortsätta med bloggen för igår.

Klockan sju vaknade Michelle och vid åtta började vi fixa till oss och strax efter nio gick vi från hotellet. Vi började med att gå in på Paddington station där vi åt lite frukost på Starbucks.

Tio över tio var vi på plats utanför Madame Tussauds och vi fick ställa oss i den kö där man hämtade Internetbokade biljetter. När vi långt om länge kom in började vi ta lite foto på de stjärnor som var där. Jag har alltid drömt om att få åka till Madame Tussauds – men jag tyckte väl inte det var så bra som jag trott. Eftersom man får röra vaxdockorna och fotograferas tillsammans med dom var det svårt att få bilder utan andra människor och det stod hela tiden något bredvid figurerna. Jag lyckades ta bilder på varenda en av figurerna men det blir bara en bråkdel som kommer in i bloggen.

När vi hade sett alla figurer var det dags för skräckdelen och det var väl i och för sig inget att ropa hej över. Den varade bara en liten stund men det var skrämmande eftersom personer dök upp springandes emot oss. Jag höll mig krampaktigt i Michelle eftersom jag hatar mörker.

Nästa stopp var för att titta på en 4D-film med superhjältar. Vi fick sitta i jättesköna stora fåtöljer och när filmen började  kom en av hjältarna flygande och flög rätt ner i vatten och då stänkte det på besökarna. Skurken har svärd som fingrar och när han körde in dom i hjältarna – ja, då stack det till i ryggen på oss. När spindelmannen flög förbi oss – ja, då fick vi en vindpust i nacken. Det var superhäftigt.

När besöket på Madame Tussauds var över åkte vi till Embankment där London Eye, Sea Life och London Dungeon. Vi började med besöket på London Dungeon och det var skrämmande och kusligt. Det började med att Michelle fick lägga huvudet på en stock och jag skulle då hugga huvudet av henne.  Personalen var utklädda till Londonbor på 1800-talet och de berättade om pesttiden och andra hemskheter som hänt. Vi fick stiga in i en hiss och golvet gungade och skakade och helt plötsligt exploderade hissen. Vi fick gå igenom pestsmittade områden i London och helt plötsligt var det en pestsmittad som nös till och jag fick det rätt i ansiktet. Vi besökte Mrs Lovett’s pajbutik och när hon berättade något roligt var det några som skrattade högt och några som inte skrattade. Mrs Lovett flög fram till Michelle och frågade varför hon inte skrattade. Vi fick också träffa Sweeney Todd och vi besökarna fick sitta i varsin rakstol och det var mörkt i rummet. Helt plötsligt hörde man när Sweeney Todd skar halsen av någon och det stänkte blod över oss och stolarna tippade – som stolen i filmen tippar.

Vi fick också träffa på en läkare som grävde i ett pestsmittat dött lik och när han plockade ut urinblåsan kastade han kisset i ansiktet på en tjej. En annan tjej fick sätta sig i en stol och han skar handleden på henne och blodet sprutade. Han berättade att han använde blodiglar till sina patienter – men de hade rymt och helt plötsligt sög det till i rumporna på oss besökare. Vi fick åka i en båt och det stänkte blod i ansiktet på oss när folk halshöggs. De berättade om folk som blev torterade och en tjej  (besökare)  som hade lämnat ett brev till fel person hamnade i en fängelsehåla och en kille som säkert också var en förrädare fick sitta i en stol och där blev han torterad. Vi kom in i en rättssal där en domare dömde en snubbe till hängning för att han stulit ett får och när tre besökare blivit dömda – bestämde domaren sig för att vi alla skulle hängas. De visade oss in i ett rum där vi fick sätta oss i varsin stol och helt plötsligt försvann golvet under oss och vi åkte ner – ja, det kändes som om vi blivit hängda. Det var en häftig rundtur även om den var kuslig. Ja, jag var så feg så jag gick bakom Michelle och när det blev mörkt var det Michelle som fick visa mig vägen – en gång visade hon sig själv in i väggen.

Näst sista besöket blev Sea Life och det var ingen höjdare. Jag tycker det var synd om många av djuren och då mest om pingvinerna. Det stod överallt om att man skulle värna om hajarna, pingvinerna, sjöhästarna m.fl – men är det så snällt att stänga in pingviner på ett litet område där de inte har något annat att göra än att i princip bara stå. Eller att krokodilen hade så litet utrymme att han inte kunde hitta på något. Nej, vi gick igenom Sea Life rätt så fort och fortsatte till London Eye.

Vi började med att få se en 4D-film om London Eye och det både regnade och snöade och då även ner över oss. Det var en skithäftig upplevelse. Jag har under tiden vi väntat på att åka till London varit nervös inför turen i London Eye – men det var inte så farligt som jag trodde. De har en enorm säkerhet och vi fick inte gå ombord i vagnarna utan att visa våra väskor + att personalen kollade varje vagn innan de släppte på nya besökare. Skulle tro att det är bomber de kollar efter.

London Eye var sista sevärdhet som vi bestämt att vi skulle se under måndagen och vi åkte tillbaka till hotellet och när vi lämnat av grejorna vi köpt (souvenirer) gick vi in i Paddington för att se om vi kunde hitta ett nytt ställe att äta på. När jag skulle lägga vykort på en brevlåda visste jag inte vilket hål jag skulle stoppa dom i – vid det ena hålet stod det Stamped mail och vid det andra stod det Franked mail. En rullstolsbunden hemlösing satt framför lådan och han visade vilket hål jag skulle lägga korten i. Michelle tyckte synd om honom och ville ge honom lite pengar. När jag också skulle ge honom alla mina 1 pencare ville han inte ha dom – han hade gott om sådana och ville inte ha fler – men han tog gärna emot pund. Ja, vad ska man säga om detta. 

Emma Watson - spelar Hermione i Harry Potte-filmerna.

Johnny Depp

One Direction - hade varit bättre med McFly

Whoopi Goldberg

Arnold Schwartzenegger

Michelle Mårtensson - känd som McFly-fan

Prins Harry & Co

The Beatles

Skräck

Dagen började i ett huj. Innan vi gick och la oss i natt ställde vi mobilerna så att de skulle ringa klockan fem. Vi skulle med tåget till London kl. 06:20 och eftersom vi inte fick missa det skulle vi gå från Hostel:et senast halv sex. Jag vaknade ett par gånger under natten men somnade om och sista gången jag tittade på klockan var halv kvart i fyra. Jag orkade inte hålla mig vaken och somnade om. När min mobil ringde trodde jag självklart att det var första ringningen och tyckte jag kunde ligga och dra mig till andra ringningen – 5 minuter senare.

Michelle som också vaknade tittade på sin mobil och hojtade till med att klockan var 20 minuter över fem. Ja, det var bara att snabbt gå på toaletten, borsta tänderna och klä på sig. Det fanns ingen tid att tvätta sig eller att tänka efter vad vi gjorde. Innan vi gick ut från rummet kollade vi så att vi inte glömt något och sedan ner till receptionen. Självklart fanns det ingen där men en lapp talade om att receptionisten var i loungen och skulle komma strax och hade man inte tid att vänta var det bara att gå ner och säga till. Ja, vi hade ju ingen tid att vänta och vi knallade ner för trapporna, sa till och vi gick upp för att checka ut.

Vi gick till stationen på 20 minuter och när vi kom fram hade de inte öppnat den grind som vi gick ut genom igår och vi måste leta upp en annan ingång. Stationsbyggnaden är stor och då vi inte hade tid att gå runt den frågade vi några byggarbetare om väg. De förklarade för oss och vi följde deras beskrivning. När vi gått långt och fortfarande inte hittat en ingång – som dessutom var huvudingången – frågade vi två snubbar som stod utanför ett casino. De sa att vi skulle gå tillbaka en bit och att vi inte kunde missa det. Vi hade missat ingången men från detta håll såg vi det hur klart och tydligt.

Inne på stationen letade vi reda på vilket spår tåget skulle gå ifrån och nere på plattformen väntade vi ca 10 minuter när en röst sa att tåget hade spår 3 istället för spår 6. Ja, det var bara att knalla upp och sedan ner. När tåget kom in hittade vi rätt vagn och rätt platser (när vi köpte biljetterna reserverades två platser till oss och det var skönt att slippa stå i två timmar).

När vi kom fram till London Euston tog vi Underground till Paddington och innan vi gick till hotellet gick vi in på Subway och där köpte vi varsin Subway-macka som vi tog med till hotellet. Det fanns städerskor i vår korridor och vi förstod att det var städdax. Gästerna ska  städa sina egna rum – men var tredje dag städar hotellet. När vi kom in på rummet visade det sig att vårt inte blivit städat och efter ca 5 minuter öppnades dörren och städerskan bad om ursäkt och vi förklarade att vi kunde sitta nere i foajén under tiden de städade. Vi bestämde med henne att hon skulle fixa vårt rum efter 5 minuter.

Vi gick ner i foajén och där kopplade vi våra datorer till deras kontakter (de behövde laddas).  Våra Subway-mackor åts och när vi suttit i nästan 30 minuter gick vi upp till rummet och blev väldigt förvånade när vi såg att det fortfarande inte städats. Vi hade inte tid att gå iväg igen och bestämde oss för att strunta i städningen och började fixa till oss. När vi hade duschat och klätt oss och höll på att packa väskorna med kameror och dylikt knackade det på dörren och det var en annan städerska. Hon frågade om vi ville ha rummet städat och vi sa att vi skulle gå om tio minuter.

Innan vi åkte iväg gick vi in på Tesco där vi köpte med oss varsin dricka och något sött att äta. Kände att vi ville ha med något om vi skulle behöva lite socker =O) Nu gick vi till Underground där vi åkte till Embankment och vi trodde vi skulle behöva leta oss fram – men när vi kom ur Underground-stationen stod det folk överallt. Vi hittade en plats där vi kunde stå och vi stod i nästan 2 timmar innan Harry dök upp. De som sprang var olika typer – både friska och handikappade. Det kom några som var blinda, några som satt i rullstolar, några utan armar och en kille som vi hördes ryktas om att han vunnit maratonet som gick under OS – han hade inga ben – men sprang ändå. Nu undrar ni förståss hur han kunde springa utan ben – men han hade typ hoppstyltor – metallben med skenor längst ner som sviktade. Michelle filmade honom och jag vet inte om hon kan göra om det till en bild – men det får vi fixa när vi är tillbaka i Sverige. Många av de som deltog var trötta och en snubbe ramlade omkull och sjukvårdarna hjälpte honom. När han hade vilat och fått syrgas – ja, då ville han fortsätta – men sjukvårdarna stoppade honom.

När det hade gått ca 1½ tim fick jag tankarna att vi skulle strunta i det och det visade sig att Michelle hade samma tankar.  Vi sa inget till varandra och vi bara stod kvar. Kl. 13:20 såg vi Harry och han var väldigt koncentrerad och han hade hörlurar i öronen så vi började inte skrika. Michelle skulle filma men blev så uppspelt så hon filmade marken istället. Nåja, vi hade varit där, vi hade stöttat honom och vi hade sett honom.

Eftersom klockan inte var så mycket bestämde vi oss för att gå ner och titta på London Eye. Det ligger en bit från där vi var så vi tog Underground till Waterloo och sedan gick till London Eye. Där såg vi många olika levande statyer och självklart blev det foto på dom.

Det var meningen vi skulle äta varsin McFlurry på McDonald’s men vi valde en våffla med grädde, jordgubbar och chokladsås istället. Det var supergott.

När vi hade sett det vi ville se bestämde vi oss för att åka till Piccadilly Circus och det blev ännu ett besök på Hamley’s. Jag var supersugen på att köpa ett Steiff-djur och bestämde mig för att köpa ett. De är dyra – men jag kände att ett pyttedjur skulle passa reskassan =O) Den lilla musen som jag bestämde mig för hade en stöldskyddsbricka i ryggen och jag blev förvånad när tjejen i kassan frågade: ”Do you mind if I remove the tag”. Jag blev förvånad över att hon frågade detta – för vad ska jag med en kramis till som jag inte kan ta med mig ur affären. Sa till henne att självklart gjorde det inget.

På väg till Undergroun igen såg vi folk som kom med påsar från M&M World. Vi hade pratat om att besöka denna butik och nu tyckte vi att vi hade tid över. Vi tog Underground till Leicester Square. Vi fick fråga oss fram och denna gången blev det en gatusopare som fick förklara vägen för oss.

M&M World är en butik med 4 våningar fylld av bara M&M. Det är godis, figurer, kläder m.m Allt var förstås superdyrt och vi gick därifrån efter att ha kollat och tagit några foto.

Nu åkte vi tillbaka till Paddington och gick tillbaka till hotellet. Vi satte oss i foajén en timme och sedan gick vi till ett litet ställe där de serverade Fish’n Chips, Det var stora portioner och vi orkade inte äta all Chips. När vi ätit gick vi tillbaka till hotellet – men innan vi gick in blev det ett nytt besök på Tesco. Vi har en affär mitt emot hotellet – alltså nära och bra. Vi köpte några drickor och lite choklad och sedan satte vi oss i foajén med våra datorer. När vi suttit där i tre timmar gick vi upp till rummet. Kändes verkligen gott att krypa ner under täcket – efter ännu en lyckad och intressant dag.

Det fanns gott om poliser längs den väg där deltagarna till London Marathon sprang. De både gick och cyklade.

En byggnad - jag vet inte vilken det är just nu - men tar kanske reda på det en dag till er.

Vet inte om detta är Westminster - ja, det är en gammal och fin byggnad.

Big Ben med tillbehör.

En av korgarna på London Eye

Det stod levande statyer överallt . Detta är Yoda från Star Wars-filmerna.

Vet inte vem detta ska föreställa. Vet ni vem det kan vara?

Vet heller inte vem detta är. Ni kanske har några förslag.

Detta är Janes favorit. Mr Bean med sin Teddy Bear.

Vet inte vem detta ska föreställa - ja, den som inte är guldig är ju Michelle. Gubben gjorde tecken till Michelle att ställa sig hos honom.

Tror detta ska föreställa Frankensteins Monster. Jag visste bara inte att han var grön =O)

I denna korg låg det ett djur. Självklart inget levande djur - men en människa har tagit på en dräkt och ligger på knä på marken under bordet.

Ytterligare en figur jag inte vet vem är. Även här vet jag att den icke-guldiga är Michelle.

Våffla med grädde, jordgubbar och chokladsås

M&M World - 4 våningar med bara M&M

Ett rum med supermånga rör i olika färger och kunderna får själv blanda till sina M&M-påsar.

Det fanns många hyllor med M&M-muggar

M&M-gubbe

Idag var då dagen med stort McFly. Vi åkte från hotellet i Paddington runt halv elva och det efter att vi ätit frukost på Subway. Det går inga underground till Birmingham och vi fick ta tåg dit. Vi åkte först overground till Watford Juncion och där köpte vi en tur och returbiljett till Birmingham – men det visade sig när vi kollade upp det på stationen att biljetten inte gällde tillbaka till Watford Junction eftersom tåget var insatt tack vare London Marathon. Vi fick köpa varsin ny biljett och det kalaset gick på nästan £60.

Framme i Birmingham försökte vi hitta ut från stationen – men det var supersvårt. Stationen ligger tillsammans med ett köpcentrum som är på fyra våningar – Väla kan slänga sig i väggen om man jämför. Efter att ha gått upp och ner ett par gånger hittade vi utgången och vi kunde nu börja följa den beskrivning som Michelle skrivit ut från Hostel:ets hemsida.

Vi gick och gick och gick och efter 30 minuters promenad hittade vi fram. När vi hade checkat in kollade vi rummet och hade en kissepaus och sedan gick vi iväg för att äta en bit mat + försöka hitta till o2 academy där konserten skulle vara. Vi åt på McDonald’s och när det var avklarat började vi leta efter o2 academy. Vi gick och gick och gick och till sist frågade vi ambulanspersonal om vägen. De förklarade och precis innan frågade jag dom om de ville köra oss dit om jag bröt benet. Den ena killen sa att självklart körde de mig till sjukhuset och inte en konsert.

Nu gick vi efter deras beskrivning och helt plötsligt visste vi inte var vi skulle och då frågade vi en parkeringsvakt. Han förklarade att vi skulle gå rakt fram och vid en rondell kunde vi inte missa kön. Mycket riktigt – det var en låååååååång kö framför o2 academy.

Det var en skön känsla att kunna gå förbi alla som stod i denna långa kö och när vi kom fram till början frågade vi en vakt var vi skulle bli av. Han visade oss en kö på fem personer och vi ställde oss för att vänta och efter ett tag dök det upp fler och fler. När det var dags att gå in skulle vi få ett plastarmband på och vi fick uppge våra namn – ja, för vår del var det Michelles namn – och det visade sig att de fem första inte fick träffa McFly eftersom de inte stod med på någon lista och jag vet inte om det var dom som försökte köra med bedrägeri eller om de var utsatta för det.

När vi kom in i hallen där konserten skulle vara och vi skulle få träffa McFly  fick vi besked på hur det skulle gå till. Vi fick stå på rad och två av killarna skulle börja i ena änden och de andra två skulle börja i andra änden.

Michelle började prata med Dougie och han är en mjuk och blyg kille. Michelle pratade med honom och han såg att hon hade en tröja som hon köpt från hans företag Saint Kidd och de pratade om det och han gav Michelle klistermärken. Sedan gav hon honom de presenter som han skulle ha och han signerade det han skulle.

Nästa som vi pratade med var Danny och han frågade Michelle om hon inte var dougiecore på Twitter och hon svarade ja. Han frågade om de inte träffats i Reading förra året och även här svarade hon ja. Han fick de presenter han skulle ha och han signerade det han skulle signera. Han tittade på baksidan av det foto som hon givit honom och han försökte säga hennes namn och det lät rätt så roligt. När han hade frågat Michelle om hon var dougiecore sa han till mig: ”And you are the mum”. Jag svarade ja och sedan fick jag en bamsekram av honom och jag sa till honom att min syster skulle bli avundsjuk på mig. Han skrattade och sa att självklart måste jag berätta för henne att jag kramat Danny.

Nästa som vi pratade med var Tom. När han såg Michelle undrade han om hon inte var dougiecore från Twitter och hon svarade ja. Han sa till henne att han kom ihåg henne från Reading förra året och hon tyckte det var skitkul. När han hade pratat en stund med Michelle sa han till mig: ”And you are the mum”. Ja, det var andra som sagt detta till mig och det ar väl tur för jag kanske inte visste att jag var ”the mum”. När Michelle plockade fram presenterna till Tom och det som skulle signeras passade jag på att ge honom Valerianamössen som jag virkat till hans katter. Jag gav även honom en kackerlacka och visade honom hur den fungerade. Han knuffade till Harry och visade vad hans katter fått och Harry sa att katterna var lyckliga. När Tom fått presenterna och signerat passade jag på att få en kram av honom och sedan var det dags att prata med Harry.

Även Harry kände igen Michelle som dougiecore på Twitter och han kom ihåg henne från Reading förra året. När Michelle plockade fram presenterna till honom och det han skulle signera passade jag på att ge honom den påse som han skulle ha till katterna. Även han fick en kackerlacka och jag visade honom hur den fungerade. Han gav påsen och kackerlackan till hans fru Izzy och berättade för henne vad jag sagt. Jag berättade att katterna bara älskar både mössen och kackerlackan.  Harry fick presenterna och han signerade och jag fick en kram av honom och det var en bamsekram. Michelle fick kramar av alla fyra och blev fotad tillsammans med alla fyra. Jag blev fotad tillsammans med Harry – men det är min bild och ingen får se den.

Harry såg min tatuering på Xerox och frågade om det var en korthårig perser och jag svarade ja och att det var min första katt. Även Tom tittade på den och tyckte den var fin. Vi pratade med Harry och Tom om Michelles katter och jag berättade att hennes cattery name är Floynter’s och hon berättade att hon hade två katter och att de är döpta efter två av deras låttitlar.

När träffen var över trodde vi att vi skulle gå ut och ställa oss sist i kön – men en vakt sa att de inte behandlar deras VIP-gäster så. Han visade oss till balkongen där vi hade bokat biljetter och vi satt så att vi inte hade långt ner till scenen.

När konserten började var det först ett förband som spelade och de heter The Vamps – ett pojkband på omkring arton år och de spelade faktiskt riktigt bra.

När The Vamps spelat fyra låtar var det dags för McFly och snacka om hur mycket det låter när tjejer skriker. Konserten varade i nästan två timmar och jag bara njöt av den. Visst, när de tre sista låtarna spelades hade jag tappat det ena örat och det berodde på att vi satt precis bredvid en jättestor högtalare. Nåja, jag klarar mig med bara ett öra men om jag har otur tappar jag det andra örat i Reading på tisdag.

När konserten var slut kastade killarna ut sina handdukar, plektrum och Harry kastade ut sina trumpinnar. Danny kom över i vår sida när han skulle kasta sin ena handduk och han fick ögonkontakt med Michelle. En tjej ställde sig bredvid Michelle när hon såg att han skulle kasta och Danny pekade på Michelle och försökte få tjejen att förstå att hon inte skulle ha den. När tjejen gått kastade han den till Michelle och hon fångade den. En äckelpäckelhandduk – men en juvel för Michelle.

När vi hade stått i en lång kö för att köpa merchandise och Michelle fick tag i det hon ville ha började vi gå tillbaka till Hostel:et. Vi gick vilse (men bara lite) och efter många om och men (vi frågade) hittade vi den väg vi skulle gå på – men innan vi fortsatte till Hostel:et blev det en tur inom McDonald’s där vi köpte en kycklingburgare och en smoothie.

Promenaden till Hostel:et tog ca 30 minuter och klockan var ca 00:40. Vi borstade tänderna, kissade och sedan kröp vi ner under täcket. Det tog inte många minuter innan vi båda sov. Måste bara skriva att i mina öron så ringde det, surrade och tjöt och jag hade lock för det öra som jag tappat.

Det var en lång dag – men ack så underbar.

                                   

Hatter's Hostel - inte lika skräckaktigt på riktigt

Sängen

Andra delen av det lilla rummet

Toa med dusch och vask

Passerkort till vårt Hostel

Golvstående publik

The Vamps

Harry Judd

Dougie Poynter

Tom Fletcher

Danny Jones

En scen ur Titanic

Harry trodde Dougie var Kate Winslet

Äckelpäckelhandduken - men en juvel för MIchelle. De lite mörkare fläckar på handduken är något som jag inte vill spekulera i vad det är.

Idag har vi haft en toppendag - men på samma gång en lång dag. Jag vaknade vid 3 imorse efter att ha varit klubbad som en säl och sedan småsov jag fram till halv sex. Eftersom jag inte ville väcka Michelle låg jag och bara vilade fram till klockan sex - sedan var jag tvungen att gå upp.

Vi lämnade hotellet runt kvart över åtta och började med att gå till Tesco som ligger mitt emot hotellet. Där inhandlade vi varsin Coca Cola Cherry och en paket med vad vi trodde var något som liknade Twix - chokladstavar med fyllning. Coca Cola Cherry är en god variant av Coca Cola - om jag ska gå lite utanför ämnet så har McFly en låt som heter Cherry Cola. Nästa stopp var för att vi skulle äta frukost och idag åt vi på Subway - en helt fantastisk baguette (obs. stavningen).

När vi ätit klart blev det en tur till Piccadilly Circus där vi gick till Hamley's men det visade sig att de inte öppnade förrän klockan tio och vi orkade inte vänta 30 minuter. Istället åkte vi till Watford Junction och där skulle vi sedan åka vidare till Warner Bros Studio. Vi åkte rätt så tidigt eftersom vi inte var säkra på var detta låg och vi ville ha marginal att åka fel.

Väl framme i Watford Junction gick vi en runda och helt plötsligt såg vi en djuraffär. Självklart måste vi besöka den och självklart var den en besvikelse om man jämför med en svensk sådan. Det stod på en skylt att de hade leksaker, bäddar och foder till både katt och hund och självklart fanns det gott om saker till hundar - men däremot nästan ingen till katter. Jag hittade en rätt så stor mus som jag köpte till min lilla gullegris Amazing.

Bredvid djuraffären låg det en "breakfast, lunch, dinner-grej" och eftersom det antagligen bara fanns denna blev det ett besök. Michelle beställde "Ham, eggs and chips" och fick en portion som hade räckt till en grovarbetare. Jag beställde Cherry pancake och fick in två pannkakor som var mindre än en svensk - men tjockare och ovanpå låg det en svinvarm körsbärssåskräm och runt om det hade de lagt grädde. Mina pannkakor var både goda och mäktiga.

När vi var klara med att äta gick vi tillbaka till stationen och kunde rätt så snart hoppa på den Harry Potter-buss som kör till Warner Bros-studion. Det var en dubbeldäckare och vi åkte på andra våningen. Vägarna till studion var smala och det såg många gånger ut som om bussen skulle krocka.

Eftersom vi hade förbokat biljetterna via Internet för längesedan skulle vi gå till en särskild biljettlucka för att hämta ut biljetterna. Michelle fick visa den bekräftelse som hon fick när hon beställde och hon fick visa legitimation. Vi fick våra biljetter och precis innan vi skulle gå frågade Michelle tjejen som satt i luckan om hon kunde få ett Harry Potter-pass. Tjejen svarade att egentligen var det bara barn som fick dessa pass - men hon gjorde ett undantag.

Väl inne i byggnaden där rundturen är fick vi stå i en jättelång kö. Även om kön var lång gick det rätt så snabbt och helt plötsligt var vi framme. De började med att släppa in ett visst antal personer i ett stort rum och där berättade en supertrevlig guide om de olika böckerna och vi fick se en filmsnutt som talade om varför Harry Potter-böckerna kom till. Nästa anhalt var en stor biosalong och vi fick se "Harry Potter med vänner prata om de olika filmerna. När detta oxå var avklarat gick vi in i matsalen som visas i filmerna och detta var sista grejen som vi gjorde med en guide - nu fick vi gå själva och det var ok att ta hur många bilder som helst.

Guiden vi hade i första rummet berättade att en rundtur kunde ta hur lång tid som varje person vill att det ska ta. Den kortaste turen han visste om hade tagit ca 45 minuter och den längsta hade tagit 9 timmar. Vi var där i mer än 7 timmar.

Denna Studio Tour var helt fantastisk och det var superroligt att se alla dessa Harry Potter-prylar. Allt i byggnaden var saker från filmerna och alla inomhusscener var filmade på plats. Vi har alltså gått och sett saker som Daniel Radcliffe och de övriga skådespelare har rört.

Sista anhalten av Studio Touren var souvenirshoppen och den var fantastiskt att se. De hade allt och man blev sugen på både det ena och det andra. När vi beställde och betalade via Internet fick vi ett kort och när vi lämnade det i kassan fick vi en bok som heter The Makin Of Harry Potter och den kostade £9.95.

Alla de som jobbade där och som vi träffade var trevliga, artiga och frågade oss om vi haft en trevlig dag och om vi tyckte om det vi sett. Kan säga att det verkligen var värt pengarna.

När vi var klara med allt var det dax att åka tillbaka till Paddington och hotellet och det visade sig att Oyster-kortet som vi köpt inte gällde den zonen vi var i och vi fick betala extra för att komma tillbaka. Framme vid hotellet gick vi upp till rummet och lämnade av det vi köpt och sedan gick vi iväg för att åka till Piccadilly Circus och Hamley's. Hamley's är en leksaksaffär på tre våningar och de har MASSOR av leksaker. Vi hade ungefär fyrtiofem minuter på oss innan de stängde och då vi inte hann med att se så mycket blir det ytterligare ett besök.

Nu var det dax att hitta ett ställe där vi kunde äta och jag fick lite panik när vi gick runt - det fanns människor överallt. Helt plötsligt dök det upp en kille som ville rita av Michelle. Han sa att hon var söt men han kunde göra henne sötare. Snacka om att slänga ur sig en förolämpning. När vi inte hittade något matställe där vi ville gå in bestämde vi oss för att åka tillbaka till Paddington och äta där istället.

Djuraffären som vi hittade i Watford Junction.

Matstället med god mat.

Rummet under trappan där Harry Potter bodde i film 1.

Chokladfigurer som var med i en av filmerna. Detta är riktig choklad.

Mer godsaker som var med i en av filmerna - men detta är ingen riktig glass.  

Ännu mer sötsaker som var med i en av filmerna.

Hermione äger en röd perser och den heter Crookshanks och den spelades av dessa fyra.

Mrs Norris spelades av dessa tre katter. Jag vet inte om Mrs Norris är av någon speciell ras.


Harrys uggla Hedvig spelades av fyra olika ugglor. De fick verkligen lägga ner deras själar i att lära ugglorna trick - vilket inte var lika enkelt som att lära katterna och hundarna deras trick.


Michelle framför statyn som finns i Trolldomsministeriets byggnad. Detta är mugglare som förvandlats till sten för att Trolldomsministeriet vill få bort mugglarna ur världen.         

Olika kvastar som var med i filmerna.

Professor Snape

Hot dog with caramelised onion.

Vi testade självklart Butterbeer och det var väl gott men på samma gång inte gott.

Voldemort

Dobby

Aragog - Hagrids bästa vän


Buckbeak


En del av Hogwarts


Harry Potter - Daniel Radcliffe


Ron Weasley - Rupert Grint


Hermione Granger - Emma Watson

Bussen som går mellan Watford Junction och Harry Potter-studion.


Michelle på Hamley's med en jättesköldpadda.

Halv tio begav vi oss till Klippans station där vi köpte en enkel duoresa från Klippan till Kastrup. Klockan tio gick tåg/bussen mot Hässleholm och vi var framme tio i elva. Tåget till Kastrup avgick 11:22 och vi vandrade till rätt spår. Först hade vi ett ärende framför stationen och för att komma dit var vi tvungna att ta rulltrappa eller hiss ner. Michelle hade stålsatt sig för att klara av att åka ner och precis när jag hade stigit på rulltrappan stod MIchelle kvar och vägrade hoppa på. Hon valde att ta hissen ner och jag fick stå och vänta på henne. När vi skulle till spår 1A var det återigen rulltrappa eller hiss och jag frågade MIchelle om hon ville ta hissen - men det gick bra med rulltrappa så länge det gick upp.

Vi anlände till Kastrup kl. 12:30 och vi hann bara precis gå av tåget innan jag bara MÅSTE kissa - jag blev kissenödig strax efter att vi lämnat Klippan =O) Eftersom vi bestämde oss för att äta på Burger King innan vi gick igenom säkerhetskontrollen valde jag att låna deras toalett - snacka om att det var skönt med en kissepaus.

En kvinnlig röst ropade ut i högtalaren att man inte skulle lämna sina väskor utan uppsyn och vi bestämde att Michelle skulle passa bagaget och jag skulle köpa maten. Efter att vi ätit gick vi till Terminal 2 och där skulle vi checka in väskorna. Vi hittade inte den disk för Ekonomiklass där vi skulle checka in och vi frågade en som bara satt och inte gjorde ett skit.=O) och hon var så glad över att få göra något så hon checkade in våra väskor. Nu var det dax att gå igenom säkerhetskontrollen - vi fick inte ha något i fickorna, våra datorer fick inte ligga i väskorna och jag måste ta av min jeansskjorta. Jag gick först och jag fick lägga väskan och datorn i en back och skjortan i en back - sedan rullade de igenom en röntgenmaskin och jag själv fick gå igenom en båge som berättade om jag hade något misstänkt på mig eller inte - för mig var det inga problem. Jag fick gå till andra sidan om röntgenmaskinen och där kunde jag hämta upp mina prylar. Michelle kunde oxå gå igenom bågen utan att den protesterade. Det fanns andra resenärer som det pep om och de fick gå igenom både en, två och tre gånger + att de blev visiterade. Michelles väska fick åka igenom röntgenmaskinen två gånger eftersom hon hade mycket i den och maskinen inte kunde ta allt på en gång.

Nu gick vi och kollade på alla butiker som finns efter säkerhetskontrollen och det är många. Vi såg bl.a butiker såsom Gucci, Burberry, Mullberry (tror jag den heter) - ja, alla dessa dyra som jag absolut inte har råd att gå in i. Istället för att besöka dessa dyra butiker gick vi till Hamley's - en engelsk leksaksaffär och snacka om att de hade många söta nallar.

Eftersom vi hade gått långt och vi kände oss möra i benen bestämde vi oss för att hitta en bänk och bara sitta en stund. Eftersom vi blivit medlemmar hos CPH fick vi gratis Wi-Fi och som jag alltid har sagt gratis är bra. Självklart lyckades vi hitta en bänk där det redan satt en kvinna och efter att ha suttit bredvid henne i ca tio minuter måste vi hitta en annan plats att sitta på - kvinnan hade lyckats spilla ut en parfymflaska över sig själv - om det var frivilligt eller av en olyckshändelse det vet jag inte - men tydligen kände hon inte det själv men jag däremot började få migränvarning.

När det äntligen var dax att gå igenom passkontrollen för att sedan hitta den gate där planet skulle avgå ifrån irrade vi först rundor - men till sist hittade vi rätt. Vi fick ett glädjande besked när vi kom fram till gate C27 och det var att planet var försenat 30 minuter. Långt om länge fick vi gå till planet och där fick vi vänta ytterligare en halvtimme eftersom planet vi skulle flyga med hade varit med om hård turbulens och storm i England. Flyget skulle avgå 16:35 men kom inte iväg förrän 17:35. Innan planet lättade körde kaptenen runt och runt över hela flygplatsen och helt plötslig lyckades han hitta gasen och då satte han fart och lyckade få upp metallfågeln i luften. Det blev skakigt, bumpigt och hela planet höll på att skaka sönder. När allt som var löst på planet hade ramlat av - ja, då tystnade det och på samma gång kom kaptenen på hur man flög och sedan gick det bra.

Efter ca en halvtimme i luften bjöd British Airways på Chickenwrap och något att dricka - det var bara att välja mellan vatten, kaffe, juice, vitt vin, rött vin, Coca Cola, öl och det var till och med en som fick en Bloody Mary. Snacka om bra service. Personalen var supertrevliga och de ska ha en eloge för att de för en skitlön travar fram och tillbaka i trånga utrymmen.

När klockan var strax efter 19:00 befann vi oss på engelsk mark och det var dax att gå av planet. Självklart blev det rusningstrafik - alla skulle ut och de skulle ha med sig väskorna. Snacka om en hög med själviska människor. Nu var det dax att gå igenom passkontrollen och den var rätt så komisk. De som hade UK/EU-pass med en särskild symbol på framsidan fick gå igenom en maskin där passet skulle läggas i en manick och man skulle ställa sig på gula fotavtryck på golvet. Manicken läste av passet och tv-skärmen som man skulle titta in i fångade upp ansiktet på resenärerna och om passet stämde överens med ansiktet fick man grönt ljus. Michelle skulle gå in först och hon fick en symbol på skärmen och dörrarna öppnades inte. En personal som fanns där för att hjälpa till visade henne till den manuella passkontrollen och där var allt ok. Michelle var för kort och kameran som fanns i tv-skärmen kunde inte hitta henne.

Nu var det dax att hämta bagaget och där trodde jag att de slarvat bort min väska. Jag har haft mardrömmar om att min väska skulle försvinna under hanteringen och när den inte dök upp - ja, då trodde jag att mardrömmen slagit in. Helt plötsligt såg jag den och jag blev skitglad - hur man nu kan bli så skitglad över en väska.

Vi skulle ta Underground till London Paddington och istället för att lösa biljetter för varje resa köpte vi ett Oystercard. Vi stannade till på många stationer innan vi kom fram till vårt mål. Turligt nog kom vi upp från Underground till den gata där hotellet låg på - visst fick vi gå en bra bit - men det var ändå ok. Vi var framme och hade checkat in 21:45 (22:45 svensk tid).

Rummet är inte stort - men det är rent och fräscht. Eftersom Michelle gärna torkar håret efter att hon tvättat det hade vi bestämt att vi skulle "köpa" en fön för en vecka. Likaså har dom In-Room-Safe och det kan vara bra att kunna låsa in datorerna, passen och en del av reskassan när vi är på vift. Båda dessa saker skulle kosta 2 pund (för varje) under vår vistelse och det kunde vara värt det. Detta ingick i vår bokning  men fråga mig inte varför. Vi tackade och tog emot. Vi hade oxå bestämt att vi skulle kosta på att ha Wi-Fi under hela veckan och det skulle kosta oss 10 pund - men även detta ingick. När vi kom upp på rummet såg vi att det låg handdukar och detta var oxå något man måste köpa till - men tydkligen ingår även detta. Ja, vi vet alltså inte varför - men har de sagt det så är  det ok för vår del.

När vi hade fräschat upp oss gick vi en runda i Paddington och på vägen tillbaka gick vi in till KFC (Kentucky Fried Chicken) och handlade med oss mat som vi skulle äta på hotellet. Det blev oxå en tur inom Tesco där vi köpte varsin dricka och lite choklad.

En stor Oreo-kaka - men eftersom de inte sålde så stora struntade vi i att köpa.


500 ml VitaminWater för 35:- - absolut inte värt pengarna.


En groda i en planta vid gaten. (Foto: MIchelle)

På en skärm kunde vi följa hur långt vi hade kvar, vindförhållandena, hastigheten, temperaturen m.m - som ni ser var det -48 grader när jag tog bilden - men som kallast var det -56 grader.

Moln (Foto: Michelle)

Moln (Foto: Michelle)

British Airways bjöd på Chicken Tikka Wrap - faktiskt god med tanke på att det är färdigmat.

Michelle har fått sin väska - under tiden jag väntar på min kollar Michelle var vi ska.

Michelle när vi åker Underground.


Grodan som ni såg tidigare - han klarade inte av att simma i VitaminWater. (Foto: Michelle)

Michelle i sängen på Tune Hotel London Paddington.

Toalett, vask och dusch - inte stort men det fyller säkert sin funktion.

Vårt rum - ingången. Rummet är inte stort - men det fyller sin funktion.